Klockan 21:00 far jag upp med ett brak,  kanske snarare med en vildsint gäspning. Först känner jag inte igen mig alls, jag begriper inte ett dyft av var jag är. Min kropp känns plufsig och gammal, av mitt långa hår finns nu bara några sorgliga testar som fåfängt söker dölja min alltmer utbredda flint. På kroppen har jag ett slags sidenpyjamas i rosa som är belamrad med ljusbruna nallebjörnar. När jag vrider på huvudet ser jag rakt in i en snarkande mun. Den tillhör tydligen en kvinna. Det rinner något gulgrönt slem ur hennes näsa. Ibland upphör snarkandet av att hon talar i sömnen: ”Scheisse, Schweinhund!” mumlar hon som i trans. Jag begriper ingenting, men så hade jag bara en etta i franska också.

               Plötsligt blixtrar det till i mitt inre, mina hjärnlober seriekrockar med varandra; jag ser stjärnor och planeter, minkpälsar och björnskinnsfällar, blågula band och nypolerade veteranbilar, Nobelmiddagar och invigningsceremonier, tysk grammatik och intima vanföreställningar. Jag kommer till insikt; jag är Kungen, Konungen, det svenska folkets överkucku, Carl XVI Gustaf.

               – Hujedamej och halleluja! utbrister jag. Det funkade! Jag är verkligen kung!

               Drottningen smackar i sömnen och vrider sig som en metmask innan hon ramlar över på rygg och fortsätter sin struphuvudssymfoni ackompanjerad av rossliga snarkningar och gutturala läten. Först nu slår det mig att det känns rätt bisarrt att ha sovit bredvid henne; jag menar, klockan är bara strax efter nio på kvällen, då skall man ju vara i full form. Vad har dessa människor för tidsschema vad gäller sömn egentligen? undrar jag.

               Det gäller att handla snabbt, anförtror jag min själ väl medveten om att jag bara har knappa 24 timmar på mig att leva ut mina rojalistiska lustar, att sätta mina skoavtryck i historien och att eventuellt få grundvalarna att svalla som flodvågor.

               Sagt och gjort. Jag ilar ut från sovrummet, pinglar Elisabeth Tarras-Wahlberg och ber henne att boka Café Opera. Hon försöker ta reda på vad som är i görningen, vad som står på och varför jag vill boka Café Opera, men jag lägger in mitt veto och framhäver mitt blåa blod och min upphöjda ställning varefter hon givetvis lyder minsta vink.

               Smidig som ett kylskåp och ivrig som en TV-pejlare hastar jag in till ungarnas sovrum. Med skriande falsksång väcker jag upp hela bunten; Madde, Vickan och Phille.

               – Nu skall vi gå på lokal, ungar! joddlar jag under det att jag steppar runt i mina morgontofflor.

               – Men mamma då, var är hon? undrar Vickan.

               – Lugn i stormen, sockergrynet mitt, svarar jag. Mamma har drabbats av tennisarm och har varken ork eller tid med sång och dans. Vi ungdomar får klara oss själva.

               Jag ringer Tarras igen, ger henne numret till mina kamrater i Sala och säger åt henne att snabbare än ögat ge dem eskort till huvudstaden.

               – Och rappa på! förmanar jag henne. Ta något av alla privatplan om det kniper. Fri lejd och tjutande sirener, saftgrogg och bullar, kubanska rökverk och italienska skräckfilmer, allt skall de ha och serverat på silverfat, annars får det vara. Sen säger du till Jugge att ta med sin piercing- och sin tatueringsutrustning. Här skall det ristas och perforeras! Och mer, Tarras, fortsätter jag, du skall se till att fixa en ansenlig uppsättning med maskeradkläder, alltifrån nutida trendoutfits som svartmetallare, syntare och punkare klär sig i till medeltida munkgarderober och futuristiska rymddräkter. Sen vill jag ha en magnumbutelj med absint. Upp och nicka, sockerdricka!

               Hon suckar i luren, men lovar att göra som hon blivit tillsagd. Sedan ringer jag upp en gammal bekant från TV3, Robert Aschberg, och ger honom ensamrätt till att filma våra vådliga irrfärder på Stockholms innekrog nummer ett, samt eventuella ytterligare avstickare. Jag ger honom också order om att ifall det skall bli som jag har sagt så får han inte yppa ett endaste ord till någon om vad för slags reportage han skall göra innan jag givit mitt godkännande. Glad som ett bi tackar han ja och lovar att inte ens säga flaska och dessutom svär han på att inte dela ut ett enda rött kort under hela kvällen. Sicken kille, tänker jag.

               Klockan börjar krypa upp mot tiosnåret och jag märker hur jag håller på att växa både i och ur min monarkkostym. Ett kungarike för en travhäst, mumlar jag och skrattar åt mina tokerier. Efter en kvart anländer Tarras med maskeradkostymerna och det gröna guldet. Jag rotar och letar, skrattar och fnissar, och provar plagg efter plagg. Jag fastnar för en becquerelskrikande lösmohikan och garvar läppen av mig när jag tittar mig i spegeln och ser punkarfrisyren på min hjässa.

               – Knäpp kort på mig, Tarras! beordrar jag. Vet du vad du skall göra sen?

               – Nej, stammar Tarras. Vad?

               – Jo, svarar jag illmarigt, bilden skall du använda för att prägla mitt nya porträtt på enkronorna med. Och inga men nu. Vad jag än säger och gör så måste du lova att det är just detta porträtt som skall pryda mynten. Begrips! Oavsett vad jag kan tänkas tycka senare, hur allmänheten, regeringen eller pressen kommer att reagera skall detta vara den bild av undertecknad, Kungen av kungar, som skall kröna vår valuta.

               Villrådig och uppriktigt ängslig lovar hon att göra så. Jag skriver ihop ett kontrakt på stående fot och slänger in några medvetna stavfel. Hon skriver under kontraktet i tystnad. Ungarna är både häpna och förväntansfulla. Så här pigg har de inte sett farsgubben sen korvstoppningsprogrammet. De börjar först lite försiktigt att gräva i högen av maskeradkläder, sedan med större iver och till sist i febril förtjusning.

               – Den här vill jag ha! gastar Madde och håller upp en svartvitrandig fångkostym, med kedja och kula och med hål för midjan.

               Vickan får fatt i en aftondräkt av röd latex med bilder på mumintrollen bärande på machetes och handgranater, brödkavlar och pepparkaksformar, korsfästa tusenfotingar och ekivoka minigrisar. I handen bär Vickan en treudd och på hjässan en törnekrona. Hon ser inte helt slug ut.

               Phille hittar rafsar åt sig en lösmage, en tjock och svulstig lösmustasch, en svart kostym och en käpp. Om han försöker likna August Palm eller Friedrich Nietzsche är omöjligt för mig att se. Själv bär jag den tidigare nämnda mohikanen och till detta chockrosa pilotbrillor, Dr. Martens, en mantel och under den en dykardräkt.

               Jag rycker tag i magnumbuteljen med absint och slår av halsen på den med ett karatehugg.

               – Nu ungar, säger jag, nu skall vi gå ur askan och in i dimman!

               De ser på mig med räddhågsna rådjursögon, inte helt vana vid sin pappas uppträdande. De skruvar på sig och visar med all önskvärd tydlighet att de inte vill smaka på den giftgröna vätskan. Jag är nödgad att citera Strindberg i Röda rummet:

               – Åh, varför dricker ni inte absint? Ni är rädd för den? Åh! Se, den bär ju Génèverkorset! Den läker de sårade på slagfältet, vänner och fiender; den dövar smärtan, förslöar tanken, borttager minnet, förkväver alla ädla känslor som narra människan att begå dårskaper och slutar med att släcka förnuftets ljus.

               – Ja, men då så, svarar mina illbattingar i kör.

               Vi skålar och skrålar, gastar och flamsar, skriker och dansar. Tarras håller sig för pannan och sätter sig på en stol för att inte falla ihop.

               – Tarras! ryar jag. Ta dig en djävel! Botten upp för fosterlandet!

               Hon verkar helt ha tappat talförmågan. Jag häller upp en pint absint och trycker den i hennes näve.

               – Seså, in med den nu, öppna svalget och fukta samvetet. Vila får man göra när man klär på sig träfracken. Svinga med hammaren!

               Hon sveper hälften och hostar lik en kedjerökare. Hennes ögon blir rödvita flugsvampar och hennes flimmerhår fräser som en majbrasa. Hon är nu allt annat än den stela och korrekta kvinna jag tidigare blott känt genom TV:n. När absintruset slår till vinglar hon upp från stolen, dansar ett slags behärskad breakdance och ber om påfyllning. Givetvis bistår jag henne med mer absint.

               – Jag har alltid gillat dig, Carl-Gustaf, sluddrar hon och visar sina huggtänder.

               Jag blir perplex och vet inte riktigt hur jag skall tackla Tarras senaste utspel.

               – Det låter bra Tarras, säger jag till sist, men nu är nog för nu, nu drar vi ut och minglar.

               Mina avkommor är rejält i gasen och tjoar och stimmar och leker ”inte nudda golvet”. Jag beordrar några livvakter att köra fram Den kungliga limousinen och göra sig redo för avfärd. Jag säger också åt dem att ta med sig en uppsättning med vanliga kläder åt mig, ungarna och Tarras. Sen tvingar jag i Tarras ett par liter vatten och några koffeintabletter så att hon inte skall slockna innan festligheterna tar fart på allvar.  

               Bilstereon dundrar ut Ebba Gröns Beväpna er och jag flinar i lönndom när Thåström begabbar min löjliga person. Vi krypkör i 120 km/h och når Café Opera på nolltid. Aschberg med personal står utanför ingången och han gör tummen upp när han ser mig. Jag kastar en slängkyss som svar. Han är allt en prillig rackare, tänker jag, som kan se att jag är jag eller rättare sagt att jag är Kungen min förklädnad till trots. Ur en kolsvart minibuss väller mina vänner från landsbygden ut. Hela gänget är samlat.

               Aschbergs kameramän och ljudkillar slår fart på sina apparaturer och vi äntrar Caféet. Mina landsortskamrater verkar inte fatta hur de har kommit hit, varför, eller vad de har här att göra. Jag inser rätt snabbt att det är lönlöst att försöka inviga dem i min hemliga metamorfos, så jag ser till att de får tillräckligt med sprit och slik dryckjom för att de skall vara för upptagna med supandet för att idas ifrågasätta hela spektaklet. Eftersom vi alla, Tarras undantagen, är utklädda så besparar vi de druckna Salapojkarna alltför mycket huvudbry.

               Jag haffar tag i Jugge som precis installerat sin tatueringsutrustning. Äntligen har jag chansen att göra något som jag själv aldrig tordats göra, nämligen att tatuera mig i nyllet. Med vetskapen om att jag när jag blir mig själv igen inte ens kommer ha en liten bläckplump i nian kastar jag mig ner i stolen.

               – Gadda mig i fejset, fyllbult! orerar jag. ”I Sverige och förvriden” lyder mitt valspråk. I gotisk stil om jag får be.

               Nålarna surrar och brummar. Det gör mindre ont än vad jag föreställt mig. Smärtan är i och för sig rätt påträngande, men det jag tycker är obehagligast är ändå den kittlande känslan jag förnimmer av de hackande nålarna. Jugge, som trots sitt rus är relativt stadig på handen, är klar med konstverket på dryga tjugo minuter. Han smörjer in mig med Helosan och tejpar ihop mig.

               – Av med bandaget, säger jag och sliter loss plastfolien.

Jag jäktar till toaletterna och beskådar min dekorering. Den är rätt snygg medger jag för mig själv. Jag bestämmer mig för att utveckla kroppssmyckningarna och skyndar till Jugge igen. Någonting som jag verkligen inte vågat göra som mitt verkliga jag är att genomlida en genital piercing. Det mest passande vore att göra en sådan typ av genital piercing som kallas Prins Albert, kommer jag fram till, fast givetvis döper jag genast om den till Prins Bertil. Det brinner som is i min lilla brandsoldat när nålen penetrerat dess skinn. Jugge sätter i titanringen och jag är vacker som en soluppgång.

Jag dövar smärtan med violshots och ginseng o tonic. Nu är det sannerligen kalas på Caféet; lantisarna sjunger karaoke och lirar luftgitarr; Madde och Vickan hoppar hage stående på händerna; Phille har letat sig fram till Jugge och det ser ut som att han håller på att tatuera in AIK-emblemet på bröstet.

– Satan i gatan och uppochnedvänt kors i taket, filosoferar jag högt. Vilken skiva!

Jag träffar Aschberg vid baren, där han läppjar på en Pajala sunrise [en kvarting hembränt i ett ölglas, garned med en falukorvsskiva]. Han trycker min hand och vi börjar snacka gamla minnen. Han lovar att sända materialet vid 21-tiden nästa dag, och liksom med Tarras författar jag ett kontrakt till honom som han gladeligen skriver på. Sen bjuder han mig på en Chesterfield och vi tävlar i vem som kan göra de bästa och största rökringarna. Han sopar banan med mig.

Tarras, som hämtat sig något efter absintchocken, kommer förbi och knäböjer framför mig innan hon skriksluddrar ”ur svenska hjärtans djup, en stark och härlig sup” och tömmer en sejdel pissljummen lager.

När jag tittar på klockan har det blivit ny dag, midnatt har passerats med ett par timmar; den lilla visaren står på två och den stora visaren står på tolv. Jag konstaterar att jag fortfarande har gott om tid att förlusta mig innan det är dags för mig att dra på mig min gamla kostym. Mina glesbygdsfränder börjar så smått att lämna in; några ligger och skräpar på golvet i ett slags drömlöst tillstånd mil ifrån Nirvana, andra sitter och halvsover med taskig hållning i ett par soffor, och Jugge sitter blundande och hickar vid tatueringsstolen.

– För böveln, Tarras, säger jag, se till att forsla hem mina utmattade landsortsadepter. Här kan de inte ligga och förskjuta sina plikter. Ögonaböj, Tarras, varken mer eller mindre! Upp och hoppa, sockerloppa! Sen ser du till att fixa tillgång till Globen, jag vill slänga i väg några slagskott från blå.

Tarras hämtar några bjässar som ser till att skyffla in västmanlänningarna i minibussen som skall ta dem hem till Gnällbältets citadell. Jag samlar ihop mina barn och vi leker ”sten, sax och påse” och gör knepiga grimaser. Tänk om de skulle vara så här jämt, funderar jag, ack vilket gemytligt kungahus vi skulle ha då.

Det tar en knapp halvtimme innan vi fått tillgång till Globen och sitter i limousinen på väg dit. Aschberg och company ligger strax bakom oss och trycker. Alla har lagt ner krökandet och jag bjuder på isvatten, vitaminer, kaffe, ostmackor och apelsinjuice.

– Skall man orka med att slå en icingpuck kan man inte halsa brännvin i tid och otid, förmanar jag och får medhåll av de andra.

Mina förväntningar blossar mina kinder till rodnad; Globen, o Globen. Nog för att jag spelat i såväl Gavlerinken och i Rocklundahallen  som i Leksands ishall i mitt reella liv, men Globen det är ändå något helt annat, något nästan ofattbart.

I omklädningsrummet i Globens hjärta sitter vi – jag, knoddarna, Tarras, Aschberg och hans kollegor, och ett gäng livvakter och chaufförer – och snor på oss skridskorna. Jag har letat reda på ett förråd där en mängd hockeyutrustningar förvaras; vi kränger på oss underställ, benskydd, axelskydd, damasker, tröjor, hjälmar med visir, halsskydd, hockeybrallor, suspensoarer, armbågsskydd och hockeyhandskar. Två livvakter får tjänstgöra som målvakter och en chaufför får vara domare. Sen greppar vi varsin klubba och traskar i väg mot spelaringången. Det är inte en käft på läktaren, men det känns ändå som att man kommer ut till en fullsatt arena inför en avgörande SM-final. Det är stort, det är osannolikt och det är helt overkligt, men likafullt sant.

Vi delar upp oss i två lag med sex spelare i varje. Det är jag, Tarras, Madde, Vickan, Phille och en livvakt i mitt lag; och Aschberg, en livvakt, två ljudkillar och två kameramän i det andra laget. De som blir över får sköta filmandet och kabla ut isdansen på jumbotronen. Det är julafton, midsommarafton, nationaldag, nyårsafton och födelsedag på samma gång. I början är jag så rörd av att glida runt på samma is som Börje Salming och de andra ishockeyhjältarna att jag knappt kan ta ett enda baklängesskär utan att stå på örat.

Tarras, som viskat i mitt öra att hon i sin ungdom sysslade en hel del med konståkning, är en riktig hejare på hockeyrören, hon dansar som en dervisch längs tekningscirklarna och bjuder på både en och annan kvadrupel. Madde är en baddare på handledsskott och sprätter upp den ena pucken efter den andra i krysset bakom livvakten som inte har skuggan av en sportmössa att rädda rökarna. Vickan värmer upp med ”idioten” och stoppsladdar så att isdammet yr på planen. Phille och jag väggspelar och övar på flippassningar.

Jag blir också mäkta imponerad av Team Aschberg som värmer upp med bländande kombinationer och distinkta avslut. Deras målvakt verkar dessutom mer säker än vår. Det bådar inte helt gott.

Vi tar en välbehövlig paus efter uppvärmningen och jag ritar upp taktiker på den mobila whiteboardtavlan. Jag föreslår att vi skall utgå från att spela med ett torpedsystem och att vi om detta misslyckas skall övergå till en mer defensiv 1-3-1-uppställning. Sen peppar jag de mina genom att slå dem på benskydden och dunka dem i ryggen under uppmuntrande rop. Jag är laddad till tusen och redo att ta hand om det första nedsläppet. Vi åker in på isen och formerar oss på det sätt som jag gått igenom i båset.

Pucken släpps och jag förlorar tekningen. Fylld av revanschlusta sätter jag full fart på hockeyrören och crosscheckar Aschberg och erövrar pucken. Jag väggspelar med Phille och bryter mig in i anfallszonen. En snurrfint senare är jag fri med målvakten, men min osjälviska inställning får mig att släppa pucken snett bakåt varefter Tarras stänker in pucken mellan benen på målvakten och vi tar ledningen med 1-0. Hela vårt lag kastar sig över Tarras och bildar en TV-puckshög vid den förlängda mållinjen.

– Okej, nu tar vi dom, nu tar vi dom! sjunger vi med imiterade Håkan Södergren-röster.

Jag blir tvungen att nypa mig i kinden för att förvissa mig om att jag inte drömmer. Det här är verkligen oerhört mäktigt, tänker jag innan jag åker till tekningscirkeln i den neutrala zonen.

Vi spelar och spelar, snackar taktik och dricker sportdryck, stretchar och sträcker armarna i luften, allt under jubel och eufori. Efter tre perioder sitter det tolv spelare, en domare och två funktionärer i omklädningsrummet och summerar intrycken av matchen som slutade 14-12 till oss efter straffavgörande. Vi är trötta och rödmosiga, möra och ledbrutna, men glada och upprymda.

När vi duschat och tvättat av oss doften från underställen byter vi om till våra vanliga kläder och går i samlad trupp upp mot logerna. Väl framme där börjar Tarras och några till att botanisera i restaurangen och svänger ihop en trerätters vickningsmiddag efter bästa förmåga. Det är en fröjd att sitta där och äta och samtidigt låta blicken vandra över isen och se avtrycken efter våra skridskoskenor, alltmedan jumbotronen spelar upp matchen för oss ånyo. Den DVD:n som innehåller hockeymatchen kräver jag att själv få behålla. Aschberg går med på detta efter det att jag utlovat honom sensationer långt bortom hockeyrinkens format.

Till efterrätten hinkar vi en hel del kaffe för att inte John Blund skall strö drömgrus i våra rödsprängda ögon. Mätta och belåtna, aningen dästa efter all mat, diskuterar vi matchsekvenser, forna VM-turneringar och Pelle Mårdhunds senaste spelartrupputtagning. Vi har kort sagt skitroligt.

Jag tackar Tarras och de andra för maten och sätter henne i arbete med att ordna nästa grej på dagordningen; att fixa tillträde till Gröna Lund. Hon pustar och stånkar, men tar slutligen upp sin mobil och försvinner i väg. När jag tittar på armbandsuret har klockan passerat sex på morgonen och jag föreställer mig hur ett yrvaket Stockholm gäspar sömndrucket utanför idrottsarenan. Det står väl inte på innan Drottningen vaknar och märker att vi inte är hemma, tänker jag och inser att det börjar bli dags att sno på.

Vi far i en ryslig fart ut mot Djurgården och når Gröna Lund strax efter halv sju. Jag har inte en aning om hur mycket alla våra göromål kostar Hovet och ärligt talat ägnar jag det inte särskilt många tankar. 'Fånga dagen, lev i nuet, skit i konsekvenserna', ekar som ett mantra i knoppen på mig. Och eftersom det jag som jag är just nu inte kommer att vara det jag som jag kommer att vara efter niotiden i kväll så känns det inte särskilt svårt att leva efter dessa klyschor.

Vi är fortfarande samma gäng som förlustade oss i Globen. Jag tillåter inte att någon avviker från sällskapet. Inte nu. Absolut inte. Vi äntrar nöjesparken och jag känner mig som det barn jag är; jag försöker förstå att vi har ett helt nöjesfält för oss själva, inga köer, inga väntetider, bara lattjolajban. Jag tar ett litet glädjeskutt i smyg och gnolar på Lördag hela veckan lång. Ungarna och Tarras skickar jag i väg med ett par livvakter åt ett håll, medan jag, Aschberg och resten av sällskapet beger sig i väg åt ett annat håll. 

Jag skiner som solsting och kastar mig över karusell efter karusell. Det blir griståget, virvelvinden, spökhuset, lustiga huset, ja, allt som över huvud tänkas kan. Ibland avbryter jag mitt karusellåkande med att slafsa i mig sockervadd och dricka läsk med sugrör. En och annan burgare slinker också ner genom min kungliga strupe. Jag passar dessutom på att norpa ett paket filterlösa cigarretter och en Zippo. Jag tänder en stinkpinne och stoppar sedan ner paketet och Zippon i kavajens innerficka.

Jag får ett oväntat infall och kommer på att det är en sak som jag verkligen måste få göra medan vi ännu har nöjesparken helt för oss själva; att testa fritt fall… naken! Jag tar av mig kläderna och beger mig upp till toppen av åkattraktionen. Sen kastar jag mig ut spritt språngande naken och lägger av en helt överjävlig hamburgarrap som mullrar som åska och får mig att skratta och skrika om vartannat.     

Tiden rinner i väg fortare än jag kunnat ana och när jag väl fått på mig kläderna och tittar på klockan ser jag att den nästan är elva. Jag begriper att jag måste skicka hem ungarna och att Tarras får lov att slå en signal till Drottningen för att förklara att jag blivit tvungen att åka på något slags möte. Mitt minne säger mig att Tarras är väldigt duktig på sånt. Jag letar rätt på henne och berättar vad hon skall göra. Hon skrider genast till verket och en timme senare är barnen hemma, Drottningen lugnad och vi andra på väg ut från Gröna Lund.

Jag är minst sagt en smula ambivalent och vet inte riktigt vad jag vill sysselsätta mig med resten av dagen. Vad är det som jag skulle vilja göra om jag fick chansen att göra precis vadsomhelst utan att riskera någonting? frågar jag mig själv. Jag grubblar och funderar, tänker och grunnar. Till slut kommer jag på det. Jag skall åka till Christiania! För det första har jag aldrig varit i Danmark, än mindre i Christiania och jag har verkligen inte vågat röka jazztobak någon gång. Varför inte ta chansen? spörjer jag mig själv retoriskt.

Den här gången räcker det med att jag nämner mina planer på Christiania för Tarras. Hon förstår direkt vad hon skall göra och en kort stund senare är vi på väg ut mot Arlanda. Vi lämnar limousinen på korttidsparkeringen och ger oss av.

Privatplanet äter sönder den molnbetäckta himlen medan vi andra käkar laxpytt och klunkar flasköl, och på seneftermiddagen landar vi på Kastrup. Jag har lånat en av livvakternas huvudbonader och hans mörka solglasögon för att inte bli igenkänd av någon som eventuellt skulle kunna sinka mina avsikter att besöka Danmarks fristad. Samma sak med Tarras. Jag säger åt vår pilot att vänta på vidare direktiv vid flygplansrestaurangen med mobiltelefonen påslagen.

Vi hyr en limousin och åker i gemensam trupp mot Christiania. Det känns nästan som om jag vore på Woodstockfestivalen när vi kliver in i tillflyktsorten. Det är både skrämmande, spännande och roligt. Jag har ju som sagt inte något att förlora, det är bara timmar kvar tills jag vaknar upp som mig själv. Vi flanerar och tittar på de märkliga byggnaderna, de intressanta människorna och alla hundar som fritt får ströva omkring.

Plötsligt känner jag att jag börjar hysa en viss sympati för den människa vars kropp jag belägrar. Det är egentligen lite mer än så. Ja, i själva verket är det så att jag har fattat ett slags tycke för honom, och faktiskt för de andra också; ungarna, livvakterna, ja, t.o.m. för Tarras. Jag rådfrågar mig om jag skall gå så långt att jag reviderar planen på att röka ner mig och korsfästa Konungen i den reklamfinansierade TV-kanalen. Jag väger saker och ting för och emot. Jag medger att det är svårt att tycka illa om den person vars gestalt har skänkt mig ett helt dygn av fantastiska äventyr och livslånga minnen; som givit mig chansen att uppleva för mig annars helt omöjliga tilldragelser. Jag kommer fram till att jag bara inte kan spoliera en sån persons hela framtid. Men hur skall jag komma ur den här knipan jag försatt mig eller snarare honom i? undrar jag förläget.

Jag river mig i huvudet och slänger ett getöga på armbandsuret som visar att klockan just passerat sex på kvällen. Jag fattar att det är bråttom, mycket bråttom. Sen slår det mig som en blixt från klar himmel hur jag skall gå tillväga. Jag börjar inleda förhandlingar med Aschberg som går ut på att om jag skall röka ner mig så skall bannemej han och hela hans TV-team göra detsamma. Efter ett visst mått av övertalning och muntliga löften om ensamrätt även på uppföljningarna av det inspelade materialet går han med på det.

Vi kilar i väg till något som liknar ett marknadsstånd och handlar en klump hasch och ett dussin handrullade majajointar. Tarras och livvakterna bara gapar, men jag blänger ondsint på dem och de håller tyst. Jag har fingrat upp ett par vanliga cigaretter ur jackans innerficka och håller dem väl dolda i handen.

– Så, dela ut rökverken då, säger jag till Aschberg.

Det blir två var. Det är bara jag, Aschberg, de två ljudkillarna och de två filmarna som skall tända på. Jag tar emot jointarna med höger hand och lägger de sedan i min vänstra hand, där jag också har de vanliga cigaretterna. Jag tar min tändare och skyler cigaretterna med kavajen – på samma sätt som man gör när man försöker slå fyr på en cigarett när det blåser kraftigt – och tänder en vanlig cigarett samtidigt som jag släpper ner jointarna innerfickan på kavajen. På så vis sitter jag med en tänd, vanlig cigarett i mungipan – vilken de andra tror är en joint – och en otänd dito i näven.

Vi blossar på för glatta livet och när de andra rökt upp sin första joint och jag min första cigarett är det jag som tar initiativet att direkt tända en till.

– Kom igen nu då, grabbar, säger jag med en fejkad grötig röst. 

TV-männen är rejält glåmiga och blankögda men gör som jag sagt, och när vi rökt upp även detta rökverk ligger de utslagna i en ring. Jag skyndar mig att sno alla ljud- och bildupptagningar som finns på de olika kassetterna, sen tar jag en ny oinspelad kassett och filmar de knockade mediesnubbarna. Den kassetten lämnar jag på Aschbergs mage. Sen tar jag ännu en ny oinspelad kassett och filmar samma sak igen, dock med den skillnaden att jag nu lagt haschklumpen i Aschbergs hand och upprepade gånger zoomar in just den. Den kassetten behåller jag själv tillsammans med de kassetter som inbegriper mig själv och som jag tidigare knyckt. Slutligen letar jag rätt på kontraktet som jag författade till Aschberg på Café Opera och lägger rabarber även på det, sen slänger jag de två orökta jointarna jag har i fickan på en av ljudkillarna.

Vi lämnar de nerrökta TV-männen åt sitt öde och jag, Tarras och de två livvakterna skyndar sen ut från Christiania. Fortare än kvickt ordnar Tarras med ett flygtillstånd och vi jäktar i väg till Kastrup där vårt privatplan väntar på oss. Flygmaskinen slungar sig in på svensk mark och slukar mil efter mil efter mil. Vi är vid Arlanda strax efter klockan åtta.

Det är nu det gäller för mig att sy ihop hela härligheten. Jag tycker inte att jag har gjort annat än att skriva kontrakt och att ge anvisningar hela dagen – allt det roliga undantaget – och jag finner ingen anledning att ändra på det såhär i den sista skälvande timmen. Men innan det blir dags att ta itu med kontraktsbiten har jag en hel del andra saker att fixa.

Även om jag varit egoistisk i mina val av aktiviteter så har jag inte direkt gjort något för egen vinnings skull, och efter mitt nästintill blödiga infall att bespara kungahuset årtusendets skandal tycker jag att jag om inte annat i alla falla skall få ett skäligt arvode för att jag underhållit mig själv, kungabarnen, livvakterna, Tarras och indirekt också Kungen i snart 24 timmar. Jag kommer fram till att fem miljoner är en rimlig ersättning och en summa som Hovet inte lider av för fem öre att bli av med. Jag ger Tarras mitt kontonummer och ber henne att sätta in pengarna omedelbart. Vidare tvingar mitt mjäkiga samvete mig att samtidigt beordra Tarras att sätta in det femdubbla till Skrämda Barnen och Röda Hakkorset. Det är inte långtifrån att jag kräks av min givmildhet, men någonstans i botten av mitt inre slår hjärtat blastbeats och jag blir varse en varm och behaglig känsla. Tarras verkar använda mobiltelefonen även för detta arrangemang. När hon är färdig lånar jag hennes nalle och ringer min telefonbank för att kontrollera att transaktionen är genomförd, vilket den också är.

Vi tar limousinen och letar rätt på första ställe som tillhandahåller posttjänster, nämligen en bensinmack. Jag tar alla kassetterna – även den som inkluderar hockeymatchen – och Aschbergs kontrakt och stoppar ner dem i ett vadderat kuvert. I kuvertet bifogar jag också en i all hast nedskriven summering av vad som hänt under hela dagen – i fall det skulle vara så att jag inte minns det när jag blir jag – och fyller på med information om mitt riktiga jag som absolut inte någon annan känner till för att verkligen försäkra mig om att det är jag som skrivit detta, innan jag avslutar med att signerar det med min riktiga namnteckning. Jag skickar alltsammans som ett rekommenderat brev hem till mig själv, till mitt riktiga jag. Eftersom min paranoia är stor och tjock och klibbig lånar jag än en gång Tarras mobiltelefon och kladdar ihop ett SMS i vilket jag i exceptionellt komprimerad form också återger dagens eskapader. Jag sänder nämnda SMS till min egen mobiltelefon och raderar sedan bort meddelandet och mitt nummer från Tarras telefon.   

Jag är väldigt trött och sliten när vi åter sätter oss i limousinen. Det är bara en dryg halvtimme kvar innan jag blir jag igen. 'Jag får inte somna nu, jag får inte somna nu', upprepar jag inom mig. Det otroliga dygnet är inte över än och jag måste se till att cirkeln sluts. Jag bär fortfarande livvaktens huvudbonad och hans mörka solglasögon. Jag bestämmer att vi skall ta in på ett hotell och avsluta kvällen där. Tarras ordnar med formaliteterna som vanligt. 'Jag skulle kunna ge mitt liv för en mobiltelefon med det mandat som hennes besitter', funderar jag.

Vi checkar in och åker hiss upp till fjärde våningen där vår lyxsvit är placerad. Jag tömmer minibaren och lägger godsakerna på det runda bordet vid vilket Tarras och mina två livvakter redan sitter. Klockan meddelar att det är tio minuter kvar tills förtrollningen bryts. Jag säger åt livvakterna att låta sig väl smaka av bjudspriten, nötterna, chokladen och alla andra förnödenheter minibaren bjussar på.  

Jag tar med Tarras in i sovrummet och stänger dörren. Jag ser henne i ögonen och förklarar att de senaste 24 timmarna varit en del av ett superhemligt experiment jag genomgått på order av en högre makt. Jag fortsätter förklara att hon inte på några som helst villkor får berätta om den här dagen för någon. Om jag själv frågar något så skall hon frisera alltsammans till en totalt felfri och anständig historia. Visiten på Café Opera skall inte benämnas som den spritorgie den faktiskt var; matchen i Globen skall bara ha varit ett stillsamt besök helt befriat från armbågstacklingar och straffslag; förlustelserna på Gröna Lund innehöll definitivt inte någon streaking, och att vi var i Danmark skall över huvud taget inte föras på tal.

Vidare befaller jag Tarras att säga till mig att jag slog i mitt huvud uppe på hotellet när jag halkade i badrummet och att det är därför som jag inte minns någonting. Hon skall också nämna att jag blivit undersökt av en doktor och att allt är som det skall vara och att vila är det enda som jag behöver göra för att kurera mig från den lättare hjärnskakning som fallet resulterade i. Vad ansiktstatueringen anbelangar så ber jag Tarras att hänvisa till det hemliga experimentet. Eftersom tatueringen inte är särskilt stor förmodar jag att det är en enkel match för Kungen att ta bort den med laser. Annars får han väl uppträda i balaclava framgent. Jag skriver även ihop en kort lapp till Kungen som förklarar allt om det påhittade experimentet och som avslutas med ett visdomsord: ”Skit i traditionerna, lev som om varje dag vore din sista.” Sen undertecknar jag brevet med ”24–timmarskungen” och stoppar brevet i kavajfickan vid cigarettpaketet.

Jag författar ännu ett kontrakt till Tarras som behandlar allt det jag muntligen gått igenom med henne de sista minuterna. Jag passar också på att peta ner en löneförhöjning åt Tarras, livvakterna och chaufförerna. Jag överlåter åt Tarras att se till att de andra i Hovet som varit inblandade i mina äventyr skall hålla munnen.

Med bara en minut kvar innan jag blir jag skyndar jag in på svitens toalett. Jag skallar bakhuvudet i kaklet för att lögnen om att jag halkat i badrummet skall kännas trovärdig. Sen kastar jag mig på sängen och blundar så hårt att det gör ont. 

Hjärtat löper amok, huvudet dundrar sina hammarslag, ögonen rinner och svider, näsan är täppt och munnen är torr som snus. Jag hostar och nyser och bänder upp ögonen. Jag är mör och kroppen värker. Det känns som om jag har sovit i flera dagar. När ögonen vant sig vid ljuset märker jag att jag ligger i soffan i min egen lägenhet. På glasbordet framför soffan ligger min mobiltelefon. Jag tar upp den och när jag tittar på displayen ser jag att det står att jag har mottagit ett meddelande. Dåsig och djupt gäspande läser jag meddelandet och efter bara ett par rader slår minnets knytnävar mig klarvaken. Jag minns precis allt som jag varit med om under den fantastiska 24-timmarsperioden; varenda replik jag fällt, vartenda steg jag tagit, alla platser som jag har besökt. Jag slår genast på TV:n och zappar fram TV3, men där visas ett avsnitt av Baren, fast någon Robert Aschberg syns inte till. Jag skrattar högt och fortsätter att titta på trean. När dokusåpan är slut bryter TV3 Direkt in med ett extrainsatt nyhetsinslag. Ett nyhetsankare tar till orda:

De personer i det TV-team från TV3 med Robert Aschberg i spetsen som varit försvunna sedan klockan 23 i går kväll har nu påträffats svårt medtagna, men vid liv, utanför Christiania,  i Danmark. Robert Aschberg hade innan han och hans kollegor gav sig i väg i går berättat för sin chef att han skulle ut och göra årtusendets scoop. Vad detta scoop gick ut på vägrade han emellertid att tala om. Vi har pratat med Aschberg och han har trots sitt illa tilltygade tillstånd försökt förklara vad som egentligen hänt. Han har sagt att han skulle följa Kungen, Carl XVI Gustaf, under en vansinnesnatt med alkohol och nudism, samt makt- och narkotikamissbruk. Hovets presschef, Elisabeth Tarras-Wahlberg, avfärdar det hela som, citat, ”ett pinsamt försök att med fantasins hjälp skapa en skandal så verklighetsfrämmande att den inte ens skulle kunna accepteras som manus för en fjärdeklassares science fiction-berättelse”, slut citat. Kungen själv har genom Tarras-Wahlberg avböjt att kommentera påståendet från Aschberg och försöker just nu att återhämta sig från en lättare hjärnskakning som han ådrog sig då han halkade i badrummet tidigare i kväll.  Vi kommer givetvis att följa upp den här historien så snart vi vet mer. Men detta var allt för oss just nu. Om ni vill så ses vi 22:50. God kväll.     

Jag skrattar mig fördärvad under hela programmet. Grädden på moset smakar som smörslungad hummer och jag gottar mig åt mina skapelser. Jag kommer att tänka på mynten, enkronorna som kommer präglas med Kungen i punkarfrisyr och brister ut i ett öronbedövande gapflabb. Jag låter mig också minnas att jag inte nämnt för kungabarnen att de inte skall skrävla om strapatserna de varit med om, men jag övertygar mig själv om att de inte har något att vinna på att skvätta sån information kring sig. Förmodligen är nog deras minnebilder rätt diffusa med tanke på all absint och alla andra rusdrycker som de pimplade i sig.

               Jag stänger av TV:n, går ut i köket och dricker ett stort glas med kallt vatten, sen går jag in i sovrummet, slår på Magnus Ugglas låt Kung för en dag och lägger mig i sängen. Jag sluter ögonen och inväntar att Morfeus skall eskortera mig mot en ny morgondag fylld av förväntningar. Jag somnar med ett leende, väl medveten om att jag när jag vaknar har en heldag med videotittande framför mig. Jag kommer att sitta inne med en dokumenterad skattkista med möjligheten att utnyttja denna för allsköns behov i framtiden, att störta hela jävla monarkin, att låta bilan falla över det kungliga apanaget... eller bara använda den för att förnöja mig själv under grådaskiga vardagkvällar.

Det blir inte bättre än så här.