Visst var vi ihop. Det var liksom inget snack om saken. Det var jag och hon. Det var jag och Linnea. Hon kanske inte visste om det än, men det var bara en tidsfråga innan det skulle gå upp även för henne. Jag menar, utan att jag ens sa ”snälla” så lånade hon ut sitt suddgummi [som dessutom var ett rosa luktsudd!] till mig under geografilektionen. Sånt väger så rackarns mycket tyngre än att ha fått ett ”ja” på frågan om man får chans på någon. Men det stannade inte där. Inte alls. När vi lommade i väg till matsalen snubblade hon in i mig när hon tog ett felsteg på den ojämna marken. Är inte det ett omen så säg. Att hon inte bad om ursäkt var något som jag var övertygad om berodde på att hon hade gjort hela det med flit, låtsats snubbla alltså, bara för att få röra vid mig.

I matsalen placerade vi oss dock som vanligt: killarna vid ett bord och tjejerna vid ett annat. När Linnea vände på huvudet möttes våra blickar, det var i alla fall vad jag ansåg, medan killarna bredvid mig var på det klara med att hon sneglade på väggklockan.

”Men Christer, det är inte dig hon stirrar på, det är klockjäveln!”, sa Tommy – en reslig grabb som var klassens självutnämnde ledare – med ett målbrottsflin. Men jag struntade i vad han sa och vad de andra trodde. Jag var säker på min sak; Linnea ville ha just mig och det var därför inte konstigt att hon passade på att smygtitta på mig så fort hon fick chansen.

Men åh, jag måste få beskriva Linnea för er. Hon var ganska kort, på sin höjd 155 cm, hon hade blont krusigt hår och de mest klarblåa ögon man kan tänka sig. Hon var späd, men inte spinkig. Hon doftade alltid friskt och härligt som en sprallig vårdag. Hon hade rosiga kinder och solsken i blicken. Och hennes namn sen… åh, vad det var vackert. Och så bra det passade ihop med mitt – Linnea och Christer, det var som en kärleksrebus ristad i damm, huggen i sten, karvad i murket furu… Christer och Linnea, åh, min blodpump svällde och hamrade i hundraåttio bara jag tänkte på vår utstakade kärleksfulla framtid; vi var båda fjorton år och vi skulle älska varandra i evigheters evighet, det var jag helt förvissad om.

Jag trodde inte att det skulle ta särskilt många veckor innan jag skulle våga fråga Linnea om jag kunde få låna det där luktsuddet igen. Jag var noga med att inte verka påträngande, då kunde tjejer bli rädda, det hade pappa sagt till mig. Efter två veckor hade jag ännu inte vågat be om suddgummit. Nästa vecka, tänkte jag, nästa vecka då skall jag se till att låna luktsuddet och ge henne en komplimang eller två. Tjejer gillar att man säger att de är söta och granna, det var något jag hade snappat upp från dokusåporna på TV.

Så blev det helg och jag kände hur fjärilarna i magen växte till gråsparvar som växte till havsörnar som växte till albatrosser. På söndagskvällen hade jag väldigt svårt att somna, och då skall man ändå ha i åtanke att klockan var över nio när jag gick och lade mig och att jag bara hade sovit tio timmar natten innan. Jag skruvade på mig under täcket. Jag vred och vände på min huvudkudde. Jag räknade får och getter och kvalster. Hur jag än bar mig åt verkade det som att John Blund var strängt upptagen med att strö drömgrus i andra ögon än mina. Till slut skenade mina tankar i väg och jag började tänka ut små dikter jag kunde skriva till Linnea. Jag kom på massor av dikter… och de här var de bästa:

”Du är så gullig, du är så söt, jag vill vara sockret på din gröt.”

”Du är så snäll och inte dum, du doftar som ett luktsuddgum.”

”Om jag blir din och du blir min, då kan vi spela plockepinn.”

”Utan dig är jag tom som en grotta, och ynklig och svag som en råtta.”

Till slut tröttnade jag på mina svårigheter att somna och kilade ut i badrummet och norpade två Stesolid ur morsans necessär. Sen lade jag mig åter i sängen och började efter ett tag att känna hur jag drogs bort mot drömmarna. Innan jag trädde in i sömnrikets sagotöcken började jag dock fila på en dikt, en dikt som handlade om att åka moped på en grönskande sommaräng, men just när jag höll på att få lite ordning på den dikten så somnade jag. När jag vaknade var den dikten som bortblåst, jag mindes bara mopeden och sommarängen, men jag hade ju en hel del andra dikter på lager och dessa skrev jag ner på en lapp som jag stoppade ner i byxfickan.

Efter att ha ätit en tallrik havregrynsgröt med blåbärssylt till frukost gick jag till skolan, förväntansfull som en hyperaktiv dagisunge. Jag hängde av mig min jacka vid mitt skåp, plockade fram mina skolböcker i svenska ur ryggsäcken och gick och ställde mig strax intill dörren till vårt klassrum. När hela klassen var samlad i ett slags kaotisk kö utanför klassrummet i väntan på att bli insläppta kom studierektorn och berättade att vår svensklärare var sjuk och att vi skulle få en vikarie i stället. Studierektorn låste upp dörren och bad oss att sitta ner och vänta på att vikarien skulle komma.

Vikarien visade sig vara en magister, en relativt ung sån också, förmodligen kring 25-årsstrecket: Han hade ett egendomligt sug i blicken, ett sånt där sug som kan få även den mest moralpedantiska tonårstös att rodna, få gåshud och sätta sitt Hubba Bubba i halsen. Jag blev svartsjuk direkt när jag såg honom, och när han öppnade munnen för att kontrollera närvaron började jag hata honom: Hans stämma var äckligt lismande, snuskigt fjäskande och flottigt inställsam; han lät som en bilhandlare, ja, faktiskt nästan som en folkpartist.

Jag lyste dock upp när han berättade att vi i dag skulle få skriva något om en valfri person; någon kändis, en släkting, en kompis, eller kanske någon i klassen. Man fick skriva en kort novell om man ville det, eller en dikt, en sång, eller vad som helst så länge det handlade om en person man gillade. Det här var min stora chans att på allvar visa min gränslösa kärlek till Linnea. Att jag dagen innan haft svårt att somna och därför också kommit på alla dikterna såg jag som ett kärleksosande omen. Jag tog upp lappen med mina dikter och kramade den hårt i handen innan jag lade den uppochner på bänken.

När halva lektionen hade gått fick de som ville gå fram till svarta tavlan och läsa upp det de hade skrivit. De flesta av tjejerna ville gärna läsa upp sina grejer, medan endast ett fåtal killar, däribland jag själv, ville läsa upp sina. Tjejerna hyllade sina kompisar, sina mammor, någon författare jag inte kände till och snygga skådespelare i Beverly Hills och Rederiet. Killarnas beröm riktade sig i huvudsak till hockey- och fotbollsstjärnor, men en grabb valde att lovsjunga den före detta porrstjärnan Traci Lords.

När Linnea gick fram till katedern kände jag hur det ilade längs ryggraden. Tänk om hon hade skrivit något om mig. Med ett snett leende förklarade hon att hon skrivit om någon i klassrummet. Jag kände hur hjärtat mullrade som dubbla baskaggar innanför bröstet när hon började läsa:

”Denne stilige man

han är snygg, han är grann

och mitt hjärta det närapå brister.

När jag tittar och ser

hur han sitter och ler...”

Det är till mig, det är till mig – hon vill ha just mig… Christer, tänkte jag och kände hur tiden frös till is innan hon klämde i med den sista raden:

”... vår vikarie, vår söta magister.”

Jag hörde inte klassens fnissningar. Jag märkte inte hur Linnea och magistern rodnade i kapp. Min själ flöt runt som kvicksilver längs med golvet. Jag kände att min kropp reste sig från stolen och att jag gick fram till den svarta tavlan. Jag hade glömt lappen med dikterna på bänken, men det tänkte jag inte på. Jag var som i trans, en depressiv sån. Jag mumlade att min dikt skulle handla om Linnea, och harklade mig, tog några djupa andetag och försökte fokusera mig på min uppgift. Dikterna var ju så pass korta att jag borde kunna recitera någon av dem utan att läsa innantill. Ack, vad jag bedrog mig. Min käft lydde mig inte, utan ut ur munnen kom ett hopkok av de dikter jag under sömnrusigt tillstånd hostat fram:

”Du doftar gröt och blir du min, vill jag åka moped i grottan din.”

Under klassens skrattsalvor skyndade jag, röd som en nypressad blodapelsin i ansiktet, ut från klassrummet och bort från allt elände. Jag var förnedrad, bortgjord, förlöjligad. Inte nog med att Linnea hade skrivit en kärleksdikt till vår vikarie, jag hade dessutom förvandlat min kärlek till Linnea till något simpelt sexuellt och smutsigt, sjaskigt klädd i metaforens kåta dräkt.

När jag kom hem skyndade jag mig in i badrummet, öppnade morsans necessär och tömde hela burken med Stesolid innan jag lade mig i min säng. Efter fem minuters hänsynslös ångest kände jag inte längre min kropp. Jag var tyngdlös. Jag flöt i väg i ett grådaskigt ingenting. Innan jag dog spelades ett makabert skådespel upp för mig; jag såg hur vikarien satte ett hundkoppel runt Linneas hals, dunkade på henne bakifrån med sin enorma penis och kallade henne för sin ”ariska dvärgpudel”.

Morgonen efter mitt självmord kom ett brev adresserat till mig, det var från Linnea. Hon hade hittat lappen med de riktiga dikterna som jag hade skrivit till henne, och hon skrev att det var det vackraste hon någonsin hade läst. Dessutom förklarade hon att hon hade skrivit dikten om vikarien bara för att få honom att rodna, eftersom hon tyckte att "han var en sån slemmig typ". Hon skrev också att vikarien med största sannolikhet var homosexuell därför att hon hade sett honom hand i hand med en annan man efter skoldagens slut.

Förutom brevet så fanns det i kuvertet en annan liten sak, nämligen Linneas rosa luktsudd. Men då var jag redan förpassad till sydligare och eldhärjade breddgrader, och där fanns bara rabiessmittade blodhundar med sylvassa huggtänder… inga ariska dvärgpudlar med rosa luktsudd.