Det fanns en man i min by när jag var liten. Det var ingen särskild plats, fanns inget, bara hus längs vägen till någon annanstans och så skola, kyrka, gravplats för den som aldrig tog sig dit. Han följde mig hem om nätterna ibland sådär lagom på håll i ögonvrån, inte uppseendeväckande, men det var väl aldrig sån han var heller. När jag gick ut för att gömma känslorna i mörkret eller kom hem från någon annans fanns han där och lyfte i ett hörn, precis ett finger inte mer. Som om han var nyfiken på det inunder, som vore svart inte bara sprunget ur mer av detsamma. Han stannade alltid vid tröskeln, i huset fanns andra röster att lyssna till, föräldrars förmaningar om hur jag aldrig lät solens strålar nå min vitbleka hud, du kommer behöva äta piller sa de. Det gör väl detsamma sa jag. Jaha sa de och tänkte inte prata mer om saken. Mitt hem var tyst men allt var uttalat ändå, det förstår man väl att inget är så tydligt som för ett barn. Syster flyttade så fort hon fick, hon var arg redan då, jag förstod aldrig varför. Själv har jag alltid trivts sa jag igen och igen som ett mantra till ingen särskild, men mannen tittade snett på mig och muttrade att det tror du väl inte på. Vad vet du om någonting, väste jag tillbaka in i natten och försökte fånga hans blick. Du finns inte ens på riktigt sa jag men han bara log och sa att hur vet du att det inte är tvärtom.