haikuns innersta
väsen: timlig tidlöshet
i lärkans vårdrill

ännu var fälten nakna
med brun, glänsande mylla

bäckens porlande
kråkans krax ekade i
Fågelsångsdalen

gråsparvars ljusa kvitter
medan planet plöjde moln

den gamla möllan
vid vägens slut, vinglös
malde blott minnen

vinden verkade mojna
stillhet, väntan, rörelse

i lärkans vårdrill
doldes dess inre väsen:
haikuns tidlöshet