Jag lever mitt liv på ett icke genomtänkt sätt,

för jag krossar mina hinder, jag går rakt igenom

istället för att gå runt eller klättra över.

Vilket idiotliv och slöseri på tid i mitt liv,

och ett hån till kärleken som min mor och far gav mig,

jag slängde allt i sjön, utan någon respekt,

jag insåg inte mina misstag förut,

men det gör jag nu, och jag skäms, känner mig ledsen

fylls av skam när jag ser tillbaks på vad jag gjort.

Mina ärr ger mig stor smärta, jag lider verkligen,

men det är inte de som syns på min kropp,

som plågar mig, utan de som sitter på insidan,

alla minnen som spelas upp om och om igen som en film,

glädje, skratt, kramar, ömhet, närhet och bra sex,

alla fina ord som jag nu inte förstår att de var menade

att spelas upp och plåga mig på dagarna och spelas upp

i mina drömmar när jag sover, de avlöser varandra, förintar

all min glädje och fyller mig med sorg.

Varför gör man så här mot mig, och varför gör jag det mot mig själv?