Farfar dog natten till söndagen. Jag minns inte om pappa fällde en enda tår när han fick samtalet. Vi packade in oss i bilen och körde ned till smålandsskogarna, han och jag och tystnaden. Det fanns inte så mycket att säga om saken. Jag växte upp i den tystnaden, bar den i mig, det var inget nytt. Han levde och nu gör han inte det, sa pappa. Så var det bara.

Farfar låg kvar i sängen när vi kom fram. Han hade precis kommit hem från sjukhuset efter en hjärtoperation. Tillfrisknat tillräckligt för att få komma hem och dö i fred. Faster sa att han bara somnat in en kväll. Tänkt att det får vara nog nu. Hon satt vid sängkanten på knäna och grät. Försökte prata med honom. Jag är inte klar än, sa hon. Helvete, pappa, vi är inte klara än. Orden ekade ut till köket där jag satt och försökte att inte höra vad som sas, en ofrivillig inkräktare i ett liv som inte var mitt. Som inte var hans heller nu. Pappa gick igenom kylskåpet och slängde gamla järndrycker och möglig sylt. Det luktade alltid gammalt om farfar. Hans hem luktade värre. Jag tänkte att det var konstigt att jag aldrig varit där innan. Kanske var det inte konstigt alls. I frysen fanns färdigköpta raggmunkar som vi åt till lunch.

Faster kramade mig hårt som om jag förstod hennes smärta. Jag kände hennes gråt skaka i mig. Insåg att jag också grät. Inte för farfars skull, men kanske för hennes. Hon som inte var klar än.

Jag försökte minnas när farmor dog. Hur något kändes då, när hon tynade bort i en sjukhussäng i mellandagarna, de blekgula ögonen och hennes tunna händer som försökte sträcka sig ut efter mig. Farmor som brukade slänga de stora leksakslådorna nedför vindstrappan när hon blev för svag för att bära dem. Till min och syskonens stora förtjusning ropade hon det var inte jag! när föräldrarna undrade vad som lät så dant. Barnskratten bubblade ur kroppen. Det var farmor vi tyckte om, tänkte jag och såg hur människorna från begravningsbyrån bar ut farfar i bilen. Han hade alltid känts främmande, men aldrig mer än nu.

Faster berättade någon gång om deras barndom. Hur hon hade flyttat med pappa så fort han var gammal nog för att sticka hemifrån. Lät henne fly med honom från skilsmässohemmets sörja, fastän hon bara var sexton. De var nära, då. Du och jag mot världennära. Sen bytte han stad, träffade mamma, blev någon annan. Omslöts av hennes stora, varma släkt och gav upp resterna av sin egen. Mamma sa att pappa gav upp farfar för länge sedan, och jag undrade om det var hennes fel. När farmor dog hade faster bara farfar kvar. Inte undra på att hon inte var klar. Klamrade sig fast vid hoppet om någon att älska, sa att han börjat bli någon som kunde älska, och sen dog han. Han hade mjuknat sista tiden sa hon. Han mjuknade och sen dog han. Hans puls var alltid låg. Hjärtat bara stannade av till sist. Pappas hjärta var lika förgängligt, han hade redan hunnit in på sjukhuset några gånger han med. Jag undrade om det var precis så han skulle dö en dag. Tänkte att det skulle vara lättare för mig. Pappa var inte sin pappa. Inte än i alla fall.

När vi körde hem var det redan mörkt ute. Vi lyssnade på en samlingsplatta med simon and garfunkel som farfar haft i lägenheten. Pappa frågade om inte jag kunde köra oss, och sen somnade han i passagerarsätet som om all ork var slut. Jag blickade ut över fälten som sträckte ut sig i natten och tänkte att pappas troubled waters var stilla till sist. Allt som stormar i dina hav nu är du.