Han var någonting av ett minne, märkligt nog minns jag det som igår. Fast det måste ha hänt nu för så där länge sedan. Det första mötet hade fått mig att som skaka inombords. Det var som om det varit någonting märkligt över det hela. Fula gubbar hade jag ju hört talas om. Dem skulle man akta sig för dessutom. Jag visste inte riktigt varför, men kanske för att de var mera fula än fina. Jag hade gått gatan fram och inte tänkt på något alls egentligen. Inte haft någon dagdröm eller så menar jag. Det hade varit som tomt i hela mig och jag hade inte läst någon tidning eller bok just den dagen eller ens dagen innan. Det var alldeles i början på sommarlovet och jag hade som vanligt ätit lunch med mamma och pappa, min bror och min syster. Du vet i det där vita höghuset med elva våningar i, som är ett av tre vita höghus. Ja, sedan kommer lekparken och så det som väl är huvudgatan med några trevåningshus med affärer längst ned. Jag visste inte då skillnaden mellan en affär och en butik. Men om där fanns en skillnad så var det nog storleken. En affär med tidningar, godis, tobak och läsk, den var litet som en spännande affär att gå in i. Sedan fanns där butiker och i dem fanns det bara en sorts varor. Skor i en av dem och i en annan böcker, i en tredje kläder och så vidare. Det var nog skillnaden. Jag gick och strosade gatan fram och tänkte nog på ingenting särskilt. Det var då en hundra meter eller så fram till det där som prånget. Litet mörkt som sagt och som om någonting annat tog vid efter huvudgatan med ljus utseende och så plötsligt ett mera dystert område. Det smög sig sedan på, en sorts pirrande känsla och en slags nyfikenhet. Så tyckte jag mig se hur något rörde sig i skuggorna, det var som en stor hund hade stått stilla och sedan rört på kroppen. Då jag var kanske en tio meter ifrån såg jag att det var en människa. När jag var bara några steg ifrån, såg jag att mannen var klädd i en tunn men lång rock och att han hade hatten en smula nedkörd över öronen, som om det vore kallt ute den sommardagen. När han såg upp på mig, hajade jag till en smula. Då insåg jag att han inte var precis vacker att titta på och jag rös till litet. Men så blev jag nyfiken och klev in i skumrasket. Jag bara gjorde något, som om jag blivit en robot eller så. Jag bara stod där en stund.

Fortsättning följer i del tre