Han stod lika stilla och verkade inte tänka sig någonting särskilt. Om något alls skulle hända, det nog fick vara roboten i mig som fick röra mig. Ja, sedan blev det som det blev. Du vet ju bäst själv. Sedan gick som sagt dagen och det blev kväll och jag gick hem för att äta en bit mat med familjen. Som du kanske vet eller kan gissa dig till, så fanns det hiss i huset, bara att jag brukade ta trapporna. Vi bodde inte allra högst upp, utan på tre trappor. Det var grå trappsteg och dörren som inte var upplåst, hade ringklockan bredvid sig, i själva dörrfodret och jag ringde på med min speciella signal. Så den som befann sig på andra sidan skulle kunna veta att det var jag. Det tog en stund innan dörren öppnades och jag hann precis steppa litet fram och åter. Sedan öppnades den sakta, som en sådan där spöklik dörr brukar öppnas på film i telivisionen. Den var som en krypande mask ungefär. Sedan steg jag in i tamburen. Jag vet fortfarande inte skillnaden på en tambur och en hall, men det kanske bara är ett finare ord på samma slags rum. Jag minns inte från gång till gång hur jag måste ha sparkat av mig skorna och slunkit in på rummet. Jag delade det med min bror. Någon hade delat av det, så att min bror, som var litet äldre än jag redan på den tiden, hade fått ungefär två tredjedelar av rummet, som var avdelat med en bokhylla så att den fick utgöra en sorts vägg. Jag hade några hyllor för böcker, där han i sin tur hade bokhyllans baksida. Längre mot väggen hade jag hans bokhyllas baksida och han hade sina böcker och saker i sin del. Hålet in till min privata hörna hade varken dörr eller draperi. Det var helt enkelt vägen fram till rummets fönster. Det var persienner i det, i mellandelen. De var uppdragna på dagen och nedfällda och skruvade på om natten.

Fortsättning följer i del fyra

(Texten utspelar sig på en helt annan plats
än bilden togs, dessutom togs bilden många år
efteråt, så de har inte alls med varandra att göra.)