Utslagna tänder och smaken av blod, trasiga händer och lukten av sot. Det var så vi växte upp, gamla redan på den tiden.

Våra rynkor fulla av snabba slag och hårda ord. En tid för tung för att beskrivas med ord, ett liv kantat av smällar och tafsande händer.

En flicka som inte var värd mer än hennes fuktiga inre och smutsiga yttre.

En man i medelåldern med ett helt hav av misär bakom sig och en ocean av kamp framför sig. Utan familj eller trygghet, en uppväxt i slummen strax under ytan.

Sena nätter vid västerbron, höga på den drog det serverades för dagen. Hungrig på mat och törstig på livet.

Allt vi hade var vår flyktsoda. Med sin beska smak och starka kolsyra.

Fältöversten, där bildades vänskap och broderskap. Olika blod men ändå så lika, två bortryckta pojkar. Kämpandes strax utanför samhällets ramar.

Vassa nålar och mjuka rus, finsk rock och blomleveranser. Fotboll och hårda puckar, en skridsko i hans öga. Varmt blod som täckte hela ansiktet.

Sommar i skärgården med små brunbrända ben på solvarma klippor vid glittrande vatten och sprudlande skogar. En stickig brygga under mjuka barnfötter. Lukten av fotogen och varm metall som sakta vaggade dem till sömn i takt med havets nattliga uppror.

Vi är gamla nu, men våra minnen är unga. Våra minnen är 23 år och inte lika trasiga. Våra kroppar är uråldriga, fulla med sår och bitter livserfarenhet.

Godnatt Pontos, vagga mig i din famn tills jag lyckats somna och sätt mig sen på den soligaste stenen mitt i ditt kungarike.