Kastas omkring i tomrummetVad är det som gör att våra repliker innan vi tystnar verkligen blir en del av vår verklighet och inte bara kastas omkring i scenrummet utan att finna något djup i vårt manuskript eller någon annanstans heller varför allt det efterkommande inte blir ett trauma som vi alla blir en del utav?
Prosa
av
Lennart Andersson
Läst 127 gånger Publicerad 2020-06-10 06:09
|
Nästa text
Föregående Lennart Andersson |