Någon av alla de små

får stark separationsångest 

på skolavslutningsdagen,

liksom jag.

De håller om, lite extra

kramar och 

önskar trevligt sommarlov,

tröstar, även mig.

Tomhet kommer jag ihåg

luften som går ur

tystnaden och vemodet

i ett övergivet klassrum,

över allt som inte blev

alla ambitioner

all vilja

alla förväntningar

och förhoppningar som

inte riktigt uppfylldes.

Men så måste jag åter

känna barnet

med separationsångest

som håller kvar kramen, 

värmen.

Jag har nått fram, inte till alla alltid,

men till någon 

någon gång.

Små frö är sådda,

jag kommer inte alltid att få skörda

men med all säkerhet någon annan, 

i framtiden.

Det är gott att veta.