De sa alltid: Ikaros, flyg inte för nära solen för du kommer inte överleva fallet. Men jag var för nyfiken, ville sträcka ut min hand och ta på den.

Jag kände det varma vaxet rinna längs mina axlar, jag brände mig och föll.

Föll snabbt, mot ett bottenlöst mörker. Alldeles för snabbt, men ändå så långsamt.

Jag såg som genom en spegel hur folk gick i limbo.

Jag såg de likgiltiga jaga en blank fana, själva jagade av getingar.

Jag såg de okristna gå runt med tomma ögon och utan hopp kvar.

Jag såg de vällustiga blåsa i en evig storm och de omättliga dränkas i lera och hagel.

Jag såg hur de giriga och slösaktiga rullade enorma stenar mot varandra och hur de vreda slogs emot varandra i ett träsk byggt av de lata.

Jag såg hur kättarna brann i sina eviga gravar och våldsverkarna kokas i blod, växa fast i träd och vandra i en evig, glödhet öken eller bli jagade av blodtörstiga hundar.

Jag såg hur de som lurat och bedragit, stulit och splittrat, smickrat och spått straffas av Malebolgia.

Jag såg hur förrädarna satt fastfrusna upp till sina knän, om inte helt i Cocytos is. Jag såg hur Judas, Brutus och Cassius tuggades levande av satan.

Jag fortsatte falla, skärseldsberget passerade revy, innan min kropp landade i paradiset.

Min horisont täcktes av böljande skogar och glittrande hav.

Nådde inte riktigt ända upp till himlens toppar denna gång...