Är ni säkra på att ni vill veta?
Här sitter jag och tappar penna efter penna, slänger bok efter bok längs med rummet. Jag vill inte sitta här på den slitna stolen, i denna dammiga gamla hålan.
Tomma väggar, ingen dörr, inga fönster. Inte en enda tavla att vila ögonen på.

Luften är torr, jag har ingen luft kvar i lungorna. Min hand vilar på det iskalla stenbordet, den vissnade tulpanen stirrar in i mina tomma ögon. Min kropp täcks av min farmors uråldriga klänning, den gula klänningen som jag hittat i klädkammaren i samma färg.

Jag lyfter min kalla hand från stenbordet och tänder det nästan nedbrunna stearinljuset, i hopp om att det ska ersätta ljuset från det icke-existerande fönstret. Nu kan ingen säga att jag inte har försökt, nu har jag gjort mitt.

Jag vill ut härifrån, så jag vänder mig i snurrstolen, men det enda jag får syn på är ännu en vissen tulpan, den är ilande gul, så gul att det sticker till i mina trötta ögon. Fortfarande ingen dörr, hur noga jag än letar.

Jag får väl sitta här ett tag till.