vi snurrar och bostadshusen svettas det är
syrener hela vägen hem du
har målat en outgrundlig ensamhet i maggropen du
pekar och måttar mellan två fingrar och
beskriver hur du skriker framför badrumsspegeln och
skrattar fast det inte är roligt för
att avväpna misären för
att du längtar efter saven från björken i ditt barndomshem du
gräver förtvivlat efter rötter och vänder dina ägg varsamt lika
noggrant finmaskigt som din lätta smekning över
handryggen på din gamle far jag
har inga sådana berättelser inte
någon milsvid strandkant att rulla ut jag
har mina ben mitt knä och
jag vet aldrig om det är gott nog.