Spelar det verkligen någon roll vad en själv säger om ändå få om ens någon lyssnar? Margaretha funderar då och då, på lediga stunder över en sådan som sak. Hon har en pappa som brukar kunna veta att berätta om sin dag och ibland berättar Margaretha om sin dag och sina funderingar för honom. Chansen finns ju att de lyssnar på varandra i mer än tre minuter i taget. Ibland går gubben och handlar även. Då kan det låta ungefär som följer.
Gubben.
- Jag förstår att det är för att du älskar mig som du står så där nära, men måste du visa din kärlek för mig så tydligt?
Främlingen.
- Vad är problemet?
- Ditt beteende.
- Har du glömt att ta dina mediciner nu igen.
- Jag får verkligen hoppas att du slipper komma upp i min ålder.
- Va? Vad menar du med det?
- Risken med att fylla femtioett, ett år mer än femtio alltså, är att du får hjärtinfarkt, är med om ett besök eller två på sjukhuset.
- Jag har redan varit där, men jag blev inte tablettmissbrukare för det.
- Om du blir så gammal som jag, kommer du kanske minnas det här också. Fast chansen att du verkligen gör det är nog inte så stor.
- Jag blir väl så gammal jag vill bli.
- Hoppas inte på det. Ta istället chansen att leva nu, så att du redan i morgon kan känna att nu, kan den där hjärtinfarkten eller hjärnblödningen få komma.
- Du är ju...
- ...knäpp. Säg det du bara. Du vill ju inte bli som jag, gammal. Du lyser av hela dig, som en sabla julgran. Det budskapet. Så gå och dra något gammalt över dig redan den här veckan.
- Du är ju...
- Du säger det ja. Du upprepar dig. Men med din attityd, akta dig för att bli en dag över femtio, ja eller femtiett.
- ##&%&/%&//&)
(Sista ordet är nog inte sagt där heller)