Novellen den vassa tungan.

Han gick och handlade en slägga på det där varuhuset som säljer just verktyg av skilda slag. Du vet, det där varuhuset. Sedan kom han igen veckan efter, på samma dag och vid samma tid. Men då ville han ha en såg istället. Då han kom till varuhuset en femte gång för att köpa ett verktyg, då ställde en expedit äntligen en sådan där nyfiken fråga.
- Du vill alltså ha en hammare?
- Det ligger en sådan på bandet framför dig, så… ja, det är en hammare.
- Du har ju kommit hit i flera veckor nu, och varje gång köper du ett verktyg. Istället för att köpa dem alla på en gång, som en…
- Som en vanlig människa?
- Jo, men vad ska ni ha dem till?
- Jag tänkte gräva en del i min trädgård och öppna en gruva i den, trädgården alltså.
- Ja, jag bara var nyfiken, liksom.
Så gick fredagen och så gick veckan och så kom den lille mannen till affären igen. Den här gången ville han ha en stämgaffel. Nä, men en mejsel av något slag. Ett stämjärn, noga räknat.
Kassören slog in stämjärnets pris och så betalade den lille mannen och gick. Efter några dagar ringde det på den lille mannens dörr. Han dröjde en smula med att öppna. Men så öppnades dörren, först litet försiktigt sådär, som i en film om skräck och spöken, sedan allt mera och så stod där utanför ett par maffiga och litet stöddiga poliser. Det fanns en till en bit bort i trapphuset. För som det visat sig. Den lille mannen bodde inte i en villa. Visserligen en bostad i ett hus. Bara på tredje våningen i ett vanligt hyreshus.
- Mmmm, ja? Fick den lille mannen ur sig.
Den av poliserna som förde ordet yttrade sig.
- Herr Bergman, det är väl herr Bergman jag pratar med?
- Det står G. Bergman på brevlådan, och det är jag som är just G. Bergman.
- Ja. Det är så att ni har handlat en del verktyg i en butik för just verktyg och kassören, som inte hade så mycket för sig en dag i förra veckan. Han tog bilen till…
- …till?
- Villaområdet och frågade här som där om det fanns någon som motsvarade ert utseende och hade någon villa där.
- Eftersom jag inte bor i en större stad och det bara finns några ställen att leta på, för en nyfiken själ?
- Jo. Han hade ju fått höra av er att ni skulle öppna gruvdrift i er egen trädgård och på kommunen hade de inte ens hört talas om att någon försökte sig på den saken.
- Och?
- Ni har inte ens någon villa. Istället kom han sig för med att söka sig på att hitta er genom att sitta i sin bil och helt enkelt skugga er, när ni handlade där igen. Hem till er bostad, eller huset i vilket fall.
- Och eftersom det händer så litet i den här köpingen, så ville även ni pröva på hur att vara nyfiken?
- Vad skall ni ha de där verktygen till?
- Ni är välkomna in och ta er en noggrann titt i bostaden. Börja gärna i badrummet, men var försiktig så ni inte råkar riva ner hela inredningen. Ja, sedan kan ni kolla i köket, under vasken exempelvis. Vidare genom hallen och in i vardagsrummet. Bakom teven kan det ju gömma sig ett halvt regemente minst, om de bara kurar skymning tätt ihop. Sedan har vi sovrum fyra, där det står en del träningsredskap, ett stationär cykel med mera. Sedan kommer ni till sovrum tre, två och så slutligen hemliga sovrum nummer ett. Det är där jag tillbringar nattsömnen, smider hemliga planer på vad jag skall äta till frukost, lunch och middag, samt se på teve.
- Vi kommer att leta efter en verktygslåda eller flera.
- Ni är så välkomna in. Ni händelsevis inga handlingar som exempelvis order om husrannsakan eller legitimation? Har hört att det visst krävs när ‘misstanke om brott’ föreligger. Föreligger misstanke om brott här?
- Ni vill alltså inte släppa in oss?
- Jag kan tala om redan nu att den här lägenhetens många rum, är som ett litet slott visserligen. Men några verktyg inköpta på ‘lilla butiken’ finns nog inte att finna här.
- Var finns de i så fall?
- De finns som sagt inte här.
- Men säg åtminstone vad ni skall ha dem till.
- Jo ser ni. Om en vecka eller så, kommer det att ringa på en granne eller så, som frågar när jag öppnat dörren, om jag har en slägga att låna ut. Och då kan jag säga att ‘det har jag int’. Då kommer den personen att säga, men jag tror mig veta att ni har en. Och då kan jag ljuga den personen rakt upp i ansiktet och säga att det ‘det har jag inte, och även om jag hade en så skulle jag int låna ut den, så att ni kan begå ogärningar med densamma’.
- Varför skulle ni tvunget ljuga?
- Om jag inte hade köpt dessa verktyg och någon sedan ringt på och frågat om den eller den, kunde få låna min hammare, såg och så vidare, något verktyg jag ju då inte hade. Då skulle jag inte låta vidare övertygande som lögnare, om jag påstod att jag inga hade.
- Men om ni inte köpt några och sedan förnekade att ni ägde dem, så skulle ni ju bara säga som det var.
- Poängen skulle ju vara att kunna ljuga. Det är därför jag måste ha dem. Hur skulle jag annars kunna som ‘blåneka’ om att jag…
- Ni gillar att retas, eller hur?
- De flesta gör det. Alla, eller i vilket fall sådär en 999 promille eller ännu mer eller mindre.
- Njae…
- Såja, ta det inte så hårt. Det ligger i en människas natur, helt enkelt.

(Det är så långt jag kommit hittills med den novellen. Bara så du vet, oh nyfikna vän. Faran med att vilja retas en smula är då som överhängande. Säkert känner du igen den där lilla pirrningen i kroppen som är så besläktad med allehanda njutning av skilda slag.)