En vacker dag då solen sken ringde det på dörren och där stod en karl, ett fruntimmer som kan ha varit hans fru och deras tre barn, två flickor, en pojke och en stor hund som kan ha varit en sådan där Grand Danoise.
Jag hälsade på karln genom att höja min hand och glatt vinka med den.
- Hej på er.
- Hej. Ja, här är vi nu allesammans.
Jag släppte glatt in dem, med ett vänligt ord.
- Välkomna.
De passerade tröskeln, litet käckt och en smula muntert även.
Ja, sedan travade de runt i huset, som om de vore spekulanter på det och en av mina hyresgäster kom och frågade mig, rätt uppbragt faktiskt, vad de gjorde. Och jag tyckte det lät ungefär så här.
Fröken Svantesson.
- Vad sjutton gör den där familjen här? De går ju runt i huset som om de vore spekulanter på det. Medlemmarna i den berättar för varandra vad de kan göra i det ena rummet efter det andra.
- Ja?
- Varför släppte du över huvud taget in dem?
- Jag har sålt huset. Till dem, har jag inte berättat det?
- Sålt huset? Vad menar du med det?
- När jag för några veckor sedan kopierade några av mina ritningar av mönster på blommor, då hävdade du att jag inte hade rätt till det. Att maskinen var din och att det var du som köpt den för egna pengar.
- Den var ju det. Jag hade sparat i minst ett år för att kunna köpa den. Och efter bara en vecka får jag se dig stå där och behandla den som vore den din egen.
- Den står i varje fall i garaget nu.
- Varför har du ställt den där?
- Jag ville inte att den skulle stå ute på gatan. Men oroa dig inte, porten är nedfälld och garaget är låst.
- Men, om du har sålt huset, var skall vi andra som bor här ta vägen?
- Det vet väl inte jag. Vi har i vilket fall ett par månader på oss att flytta ut. Du vet, packa våra saker och flytta möbler och sånt.
- Du har kanske hittat något nytt ställe vi kan bo på? En annan villa?
- Jag satte ut en annons om en lägenhet och fick napp genast, det var minst tio som kunde tänka sig…
- En lägenhet? Vad menar du med det? Där får vi väl inte plats alla tre?
- Fru Jansson tänker flytta till en annan stad och tycker att det verkligen var dags att sälja huset. Inte en dag för tidigt, har jag för mig att hon kläckte ur sig. Själv tänker jag som sagt flytta till lägenhet.
- Men vart skall jag ta vägen då, tänkte du dig?
- Det är väl ändå inte min sak. Du är ju minst 42 år och har visat att du kan ta vara på dig själv.
Fröken Svantesson hade nyss fyllt 45, men jag ville vara litet generös så där. Tre kvinnor kan i och för sig dela på ett hus och om de har var sitt rum och delar andra utrymmen mellan sig så borde det inte vara precis som omöjligt heller, men efter ett dussin år, då kan det faktiskt vara alldeles nog.

(Längre har jag inte kommit. Jag drömde det som sagt i morse, när väninnan ringde och väckte mig och hälsade ett käckt ‘god morgon‘. Ja. Hon brukar göra det, annars kunde jag ju sova hela dagen och det skulle allt se ut det. Nä, längre än till åtta eller ännu hellre halv åtta. Se det är alldeles nog. Texten är förstås ett litet förslag till novell och som du kan se har jag just börjat på novellen.)