Jag var barn och det var evigt sommarlov, jag hade på mig röda shorts och ett linne och jag sprang ut i gröngräset före frukost medan juniluften ännu var sval mot mina bara ben.
Jag älskade att cykla och jag älskade att bada i sjön.

Jag gick och hälsade på hos de gamla. Farfar låg alltid på rygg i sin soffa på kammaren och vilade, med händerna knäppta bakom nacken. Det var halvskumt och ovädrat där på kammaren. Jag hade sett honom ute, när han kom från Läckströms specerihandel nån gång. Då stannade farfar och andades tungt, stod lutad mot gärdsgården och hostade.
Men han gick sällan ut.

Sommarlovet var evighetslångt. Jag älskade att vara ute och leka. Jag var fri.
Jag tänker på farfar. Han har kommit ikapp mig nu.