(känner du vittringen,
känner du hyndan

Vånda, och dunder:
i obänd och drängaspel,

hör hennes låt)






ingen utom döden
men döden

är ett litet gökhjärta
som narras:

in i livstid
älskar han bredbent

och rovdjurar dig
till blodgång,

Östermannen




”i tår
har jag dig bunden,

var det knäpper:

i tår har jag dig”




hyndan stretar,
hon minns dig

som eget brosk,
vem man skyddar

och vem som gnyr:
storboven,

så han doftar




(sprätter hennes vildhavre,
en kung av blodet:

uti badelunda och dårrepe
gav du mig ett namn,

och glädjefågel)




din natt är hur du ensamläggs
men jag ska föda

dig till hetlevran
och livsstolle,

en lem att sveda
när hyndan gal:

akta henne,
hjärtat svullnar,

akta




när hon galer galet,
när hemkomst

blir man i minne
och tjuv sliter tjuv:

”en vän är en som slår

dig till syner,
stegrar dina hästar

och vet”




(där klev en herde,
han gick henne väl,

en skälm i resning:
han gick)




och hon fuktades
till sorgejord

och överflöd,
blygden

är inte hur hon berörs:
i fastetid, i hästetid, i tröstetid,

i alla fågeltider





är du Saknad

























där tänderna bär egna bitmärken
och lungor mörknat till sorgört

går hon mot Dolorosa,
klövdjur och hel