Hundra mil klämmer man inte i en handvändning. Ändå är det bättre att klara det på en dag i stället för att dela upp det och förstöra två dagar. Dagsresan får delas upp i bitar som var och en avslutas med mat, fika och bensträck. Det ska nog gå bra det här, tänker han. Om bara ungarna låter bli att klösa ögonen ur varandra.

Han har inget emot att trycka gasen i botten och sluka mil efter mil. I början håller sig ungarna lugna. De räknar bilmärken och hästar i hagarna. Axel spelar munspel och lyckas mörda låt efter låt. Till slut sparkar Frida till honom och kriget i baksätet är i full gång.

Första biten av sträckan avslutas lite tidigare än beräknat. De stiger ur bilen vid en bensinmack. Han kollar kylarvattnet för säkerhets skull. Vad i he…det läcker! Han köper en vattendunk och fyller den. Sjuttiofem mil kvar. Kanske borde vända hemåt i stället?

Egentligen har han inte känt någon lust att göra den här resan. Men barnen ville absolut åka. De har längtat efter sina kusiner. Och stugan, så nära hans hembygd. Han börjar känna längtan själv. Det drar och drar och han trycker hårdare på gaspedalen samtidigt som han håller ett öga på vattenmätaren.

Ny bensinmack. Nästan tomt igen i kylvattenbehållaren. Han fyller vattendunken och flera PET-flaskor. Nu råder en spänd stämning i bilen. De pratar om vatten. Om älven där de ska bada och fiska. Om regnet som plötsligt slår mot vindrutan och tvingar honom att sakta farten. Barnen sjunger: ”Här står jag ensam och glor, och jag har vatten i mina skor”. De kör in på en parkering, tömmer det sista ur dunken i kylaren, sträcker ut händerna mot regnet och sörplar i sig vattnet. Axel föreslår att de ska köra med motorhuven och kylarlocket öppet så att det kan regna in i behållaren. Frida tittar fascinerat och beundrande på honom. Hennes ansikte ser ut som en droppe.

En bit i taget. Nu bara tio mil kvar. Då lyser kontrollampan blodröd. De stannar. Den sista chokladkakan mumsas under tystnad. Mörkret börjar falla. Enstaka bilar sveper förbi och skickar vattenkaskader mot dem. Han sätter ut varningstriangeln och försöker ringa till sin bror. Inget svar. Frida stiger ner i diket och börjar fylla en PET-flaska med dikesvatten.

Då stannar en bil bakom dem. Ett välkänt ansikte dyker upp. ”Nej men HEJ är NI här? Det var väl minst 20 år sedan?”

Framme. Hemma. Eller nästan hemma. Där alla känner alla. En bogserlina halas fram och surras fast. De sätter sig i bilen igen. Han håller blicken fixerad vid linan så att den inte ska slakna under färden. De glider fram i mörkret över den svartvåta asfalten. Bara en liten bit kvar. Det kommer att ordna sig.