Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Striptease

Vi klär av oss inför varandra.
Lager i högar på golvet.
Dagens frustration.
Bortkastad tid.
Bortkastade ord.
Irritationen.
Pinsamheten.
Snorkråkan på mötet.

Ett lager till.
Nu ser vi ömtålig hud.
Barndomens skam.
Vår djupaste rädsla.
Sätter ord på blodet
som rann under våra händer.
Blicken som inte gick att möta.

Nu är vi nakna.
Ynkliga och starkast.
Det vi ångrar mest.
Vi bär varandras.




Fri vers av Rafmagn VIP
Läst 225 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2020-06-17 16:17



Bookmark and Share


  swim
Det här är något av det finaste jag läst, och jag tycker om det enkla språket. Ibland är kärlek en drivkraft som verkligen tar två fram och över svårigheter, och det kan vara så enkelt.
2020-06-21

  Kungskobran VIP
När vi är nakna inför varann
känner vi ingen skam
Vi vandrar över bron
övertygade i tron
att vi är ett
men utan äganderätt

2020-06-18

  Burn
Den här tycker jag jättemycket om, för lager är så otroligt mycket vad det handlar om, och medan vissa lager kan vara lättare att nå och ta i, så kan andra var ohyggligt svåra att ta i, för att inte säga nästintill omöjliga att upptäcka; ju längre in i psykologin man gräver desto med inkapslade kan lagren vara och det kan ta många år för att komma en enda millimeter ner på vissa omräden.

"Nu ser vi ömtålig hud".

Ja, det är där det riktigt svåra kännandet börjar.

"Barndomens skam.
Vår djupaste rädsla."

Det är just exakt därför som det absolut svåraste man kan ta sig för, är att gräva i sig själv; att närma sig de djupaste rädslornas områden, att våga ta sig nära de smärtor som är de allra största - vilket är vad som får de flesta att vända om då det är där allt gick sönder. Med en själv. Med barnet man var. Samtidigt finns det inget vackrare än att frilägga det barnet och att föra det genom smärtornas skador och förvrängningar mot sig själv.

Det är tre starka verser och den sista versen förknippar jag så starkt med det som för mig är det största i livet: närhet. För vi blev till i den största närhet vi nånsin kommer att uppleva och det skador och smärtor ofrånkomligen ger är avstånd, vilket gör att sökandet inåt blir ett sökande efter denna förlorade närhet.

Att ta sig genom lager för lager är att närma sig; att skapa närhet till den andre och till sig själv.Två personer som vill det lika mycket kan verkligen komma att stå nakna inför varandra och har då möjligheten att få uppleva närhet som få andra.

Tycker också om hur det känns som att du inte väjer för saker här, det är, i alla fall som jag tolkar det, som att du i vers två och tre verkligen pushar mot att se och gå mot det som var, oavsett hur smärtsamt det var. Och så är det så fint med just den slutraden för det känns verkligen som om texten handlar om två personer som gör allt för varandra och för sig själva, två som har samma vilja. Sedan blir det också en sån stark båge från textens första rad ner till den sista: de ramar in hela texten genom att visa hur de nära de två personerna är varann i handling och riktning.


2020-06-18

  Briza media
Vilket intressant perspektiv! Bra sätt att beskriva på.
2020-06-17
  > Nästa text
< Föregående

Rafmagn
Rafmagn VIP