Klockan halvåtta kommer hon in genom dörren till salen, dags att gå upp nu. Hon har med en vagn lastad med tvättsvampar, desinfektions tvål, handdukar och operationskläder.
Jag får instruktioner att tvätta min noga särskilt i ljumskarna där den nya hjärt- klaffen skall matas in via stora aortan. Klaffen kommer kommer från en gris.
Rummet fylls med folk som monterar slangar på mina venkatetrar som jag fick ditsatta dagen innan, de fäster elektroder på kroppen, syremätare på fingertopparna blodtrycksmanchett på armen och slangar till två påsar med vätska som hänger på en ställning. Massvis med slangar och kablar går från min kropp till en monitor vid sängen. De mäter och registrerar olika värden. Några har visir andra inte. Det är svårt att höra vad de som har visir säger.
Alla är mycket vänliga och frågar hela tiden hur jag mår. De har namnskyltar där det står namnet samt sköterska, undersköterska eller läkare.
Ett bekymmer har uppstått, jag har glömt min legitimation. Hur skall de säkert veta att jag är jag. Då kommer jag på, jag kan legitimera mig via bank ID från min telefon.
Öppnar 1177 och visar henne, bläddrar fram journalantekningarna från mitt besök i förra veckan där jag b.la. fick träffa min kirurg. Det övertygar, säkrare än en plastlapp säger jag.
Klockan tio är det dags. Sängen med påsarna och en kasett till monitorn som ligger på sängen körs ner till våning fem. Operations våningen.
Där är det kö, flera sängar med patienter som väntar på att föras in till operation finns framför oss. Vi blir stående halvvägs i dörren som försöker stänga sig hela tiden.
Äntligen kommer vi in. En sköterska kommer fram och berättar att jag kan få yrsel och kanske illamående i ett visst stadium av operationen. En kvinnlig läkare kommer fram och berättar att hon kommer vara med vid operationen. Kirurgen som skall operera mig syns inte till, jag frågar vem som skall operera mig men ingen tycks veta.

Alla är klädda i grön operatiomsmundering och munskydd, man kan bara se ögonen.
Operationssalen är ett myriader sladdar och lådor som hänger i taket. Jag flyttas över till operationsbordet. Alla mina lösa sladdar kopplas upp, flera operationsskötersker jobbar febrilt med förberedelser de tvättar ljuskskarna mycket noga. Täcker mig med grön operationsduk. Jag kan se två monitorer där jag ligger. En liten till vänster där min hjärtverksamhet syns hela tiden. En jätteskärm längre fram som jag kan se från sidan.
Flera olika personer kommer fram och kollar den lilla skärmen som flimrar och kommenterar vad de ser, men jag hör inte vad de säger. Antibiotika och anti-koagulerings preparat matas in genom en av venkatetrarna. En dos av nitroglycerin sprayas in under tungan, där tas det upp fortast i kroppen säger den grön klädda operationssköterskan, endast ögonen syns, de är ljus blå.

Äntligen verkar allt vara klart för operation, ljuset dämpas sorlet tystnar kirurgen kommer in, han är lång och smal, endast ögonen syns. Han känner igen mig, vi träffades i förra veckan och gick igenom operationen. Hur gick det med din tand frågar han, det gick bra svarar jag och känner igen hans ögon. Vilken tur, jag fick stort förtroende för honom med sina långa känsliga fingrar.Han lägger själv lokalbedövning i bägge ljumskarna, den verkar fort.
Operationssalen är dödstyst. Koncentrationen är maximal.
Jag känner att något förs in i min artär, kan se lite av det på den stora monitorn.
Efter ca tio minuter frågar jag, är det långt kvar till hjärtat, klaffen är redan där säger han. Det gick fort säger jag, han nickar.
Plötsligt får jag intensiva smärtor i trakten av svanskotan. Det gör så ont att jag måste bita ihop tänderna allt vad jag kan. De tittar oroligt på mig, en sköterska frågar hur ont gör det i en skala ett till tio, sju åtta svarar jag.
Det beror på att vi var tvungna att mata in mer av en medicin för att kompensera säger hon. Så småningom släpper värken.
Att försluta öppningen i ljumsken och förhindra blödning tar en bra stund. Jag känner hur han trycker hårt på ljumsken gång på gång. Till sist verkar han vara nöjd och säger hej då. En sköterska sätter på ett permanent tryckförband.
Efter demontering av alla sladdar körs jag äntligen upp till mitt rum. Där kopplas jag upp igen med alla sladdar och dropp. Jag övervakas hela tiden.
Efter ett par timmat kom min kirurg in på mitt rum. Nu känner jag igen honom, han har inget munskydd och håller sig på corona avstånd. Det gick ju fint sade jag, han nickar, det var inga problem. Hur känner du dig, bara bra säger jag. Han ser nöjd ut, tittar som hastigt på min ljumske, den ser ju bra ut säger han.
Hur sittet klaffen fast frågar jag. Den är av exakt rätt storlek till öppningen och den sitter fint på plats säger han. Det finns ju massor av olika typer. Varför valde du just denna typ frågar jag.
Den hade rätt storlek för dig säger han. Vi väljer olika beroende på artärens skick och storlek, en del kan ha slingriga artärer och andra mycket beläggningar. Din artär hade obetydligt med beläggningar. Jag tackar honom för en lyckad operation.

Nästa dag fick jag åka hem med enda restriktion, att inte utföra något fysiskt ansträngande arbete eller lyft på två veckor. Wow vilken skön semester.