. . .
115 steg ifrån hamn kommer jag fram till de portar som är min allra slutliga destination, förbi dem väntar mitt öde, min längtan och min framtid.

Cerberus, denna trehövdade hund är dess väktare och ser till att dessa portar enbart är för de som ska rena sina själar i dödsrikets inferno, solens glimmer hålls undan.

"Hades min herre, Hades! Godta min tillvaro i ditt rike, jag Kung av Jerusalem tillber dig att släppa in mig!"

Framför mig öppnar dess portar, jag kliver på, in i Underjordens-rike, och som en solnedgång sluts portarna bakom mig och mörkret reser sig som en ridå.

Tystnad.

En illande tystnad faller i ton runt mig, så tyst att öronen tar illa.
Det finns bara en väg att gå och det är längs den enskilda korridor till mig synas, flammor ses långt där fjärran och för varje steg framåt blir min syn klarare.
Mina öron återupptar ljudens alla ackord.

Skrik.

Plågande ord och skrik ifrån dessa hjälplösa själar som plågas för sina forntida synder, priset är evig vila och kostnaden är den grymmaste tortyr som någonsin skådats.

"Hades! Jag är nu kommen, jag vandrar igenom ditt rike, ditt land.
Träd nu fram!"

Jag går längs denna enskilda korridor och ser på dessa saliga själar, medans de plågar sig själva så blickar de upp mot mig, med en ängslig rädsla i deras ögon. En skräck.

Varför de saliga känna en sån rådlös rädsla jämte mig, jag är enbart en av dem att bli i de rastlösa inferno vi befinna oss i.

Vemod.

Varför ska denna plats, denna kammare av tortyr finnas till?
De sade att vi alla står lika inför döden, men trots de så finns de två vägar att gå när den eviga vila faller in. Och valet blir inte ditt att ta.

Dröm.

Där står Oneiros, nattens son. Vad gör han i detta rike av sömnlöshet?
"Herre, oh Herre du är tillbaka! Vart har du nu varit?" han ropa till mig,
"Jag är Kung av Jerusalem, kommen för att befria dessa rastlösa själar, kommen för att ge dem ljuset och den ändlösa vilan!" jag till honom sa.
Han stegar fram emot mig och tar ton,
"Min herre, vi har inte längre tid med din charader, du har varit borta ifrån din tron i allt för lång tid, vi har ingen tid för dina lekar, din teaterföreställning får nu vara över"
"Men jag ÄR Kung av..." han avbröt mig abrupt,
"Herre, min goda herre, dina sinnen har blivit djupt förgiftade av känsla och empati,
oh Herre, det är nog dags för dig att vakna upp ur denna dröm du dig befinna i"

. . .