Lammets slam, bortspolat blod som bara syns med UV-lampa på stadens gator. Lyktor som lyser upp. Herdeskördens selektion. Lukten av blod finns fortfarande kvar. Osar som svåldimma. Bedövade luktsinnen orkar inte reagera. Stilla näshår. Orörliga näsborrar.

Historien är färdiginventerad. För oss. För dig och mig. Låt oss bryta bröd. Nej, kycklingben och kräftstjärtar. Det här är vår tro. Min övertygelse. Titta på min titel. Mitt ord väger något. Jag betyder. Jubileumsgeneral. Ser du vad det står? Det står skrivet.

Social död. Det gamla spetälska folkets två dödar. Medeltiden. Inte så mycket annorlunda från nu. 2020. 1220. Åttahundra år förändrade inte människan; korståg, renässans, upplysning, individualism, modernism, postmodernism och... Cirkelrörelser.

Överdosera atarax är ouppmärksamt. Ett tecken på en övertro på jaget som överbevisades. Den sociala döden är den goda döden. Kliv ut. Skilsmässa med tidsandan. Den som gifter sig med tidsandan finner sig snart som änka ändå, så någon klok människa som förstod.

Resonabelt religiösa i avskildhet. Homo narrans. Starkast retoriker berättar berättelserna. Kollektivt är vi alla... Kapitalism och konkret individualism gav alla möjligheten att bli herdar. Skapade bara fler berättare. Överdriven narrans.

Vart står det skrivet? Samhällets samvete. Det kan du se på mitt kors. En munk på korståg. Utan att missbruka korsets symbolism. Mitt fel. Rista in det på mitt kors. Du med. Jag bär det till Golgata. Mina såriga fötter. Mitt fel. Kunde blivit herde. Valde mitt samvete. Kanske för att du inte valde ditt?

Religionen försöker säga det. Utan att säga det. Tror du integritet betyder något? Du vilsna vasall. Vallad in i integritetsbegreppen. Jag sörjer för dig, sovande sapiens. Det är du som ristar i kors. Ristar åt de som är starka nog att bära det. Du ränner bredvid med batteridriven ristpenna. Den senaste från Bosch.

Som om jag vore olycklig. Det blir jag först med din stirriga blick. Till ljudet av dina flinka fötter som trampar jord snabbare än jag trots att våra kroppar rör sig i samma takt. Med tiden. Den universella, ostoppbara, obarmhärtiga, relativa tiden. Jag sörjer för dig. Du för mig. Lika i grunden. Du med ristpennan, jag med korset. Vi bryter luft på vägen till Golgata.