Skalkarna sjunger i skymningen,
jag står i en blå korridor,
det blåser mot botgörarrymningen
som väntar längs murarnas snår,
och innan, och utan,
det skallrar i galler
runt raminsynsrutan
när skynkena faller.

Jag välter de vitnade väggarna
som kastats kring köldkantad karm
och sliter de sylvassa eggarna
som ristat sin nål i min arm,
och ovan, och under
små galler upplyckta
utleder längs lunder
dit viljan vill flykta.

Jag äntrar det delade fönstret
och kryper längs fängslenas vall,
emellan det murlagda mönstret
uppstiger i vägväv mitt kall;
inunder huden ljuder livets lymning
att överrösta toner från igår
men skalkarna sjunger sin skymning.
Jag står i en vit korridor.

Och runt mig raglar ramars sjuka själar
och vissa liknar flisor av mitt självt,
och höljda halvt i natt fragmenten grälar
med halvavbilden av sin andra hälft.
Och utanför mitt fönster, bortom muren,
står nyckelkaraktären för min flykt,
men i min skymning anas blott konturen
av honom som ett utom innelyckt.

Var är passagen där kortegen gläntar
på porten till en vit identitet?
Vad vill visionen som i villspår väntar
på den som intet ser och mindre vet?
För bortom, och undan
förgås min mirage
till gastars begrundan
i återpassage.