Spöket smyger fram,
ljudlöst men inte utan ljud,
osynlig men inte osedd.
Så passerar det utan fotsteg,
men lämnar ändå djupa avtryck.
Så svävar det fram,
från hus till hus,
från människa till människa,
och sjunger sin känslolösa sång,
en melodi som tar genvägen,
som aldrig når öronen,
utan borrar sig rakt in i själen.


Spöket vill inte ta hänsyn
till dina känslor eller tankar.
när spöket knackar på din dörr
Är det inte en förfrågan om att få komma in.
Det är en razzia som är oundviklig,
vare sig genom ord eller handling.
Du har inget val,
annat än att öppna din dörr för spöket,
göra insidan synlig för det yttre,
för att undvika det ofrånkomliga påträngande
från den ovälkomna besökaren.

I cirkulerande omloppsbanor
kretsar spöket runt, runt i evigheter,
från rum till rum,
från plats till plats,
likt den ensamme skådespelaren,
som utan förvarning dyker upp
och framför sin monolog,
utan att bry sig om någonting annat,
får det påhittade att bli sanning,
och sanning det påhittade,
för att sedan göra sorti,
ljudlöst men inte utan ljud,
osynlig men inte osedd.

Det enda du behöver göra,
Det enda vi behöver göra,
är att lyssna.
Lyssna med vårt blod,
lyssna med vårt huvud,
lyssna med vårt hjärta,
när det ännu finns något att lyssna på.
För trots dess hänsynslöshet,
trots dess respektlöshet,
bör vi lyssna på dess utläggning,
eftersom vi kan lära oss av föreläsningen.
Vi kan berikas, stärkas, stimuleras, utvecklas,
av den brutala historien som berättas.
Och vi måste ta chansen.
För om vi inte gör det
har spöket gått vidare.