Något hade smugit sig in i hennes sätt att vara.
Inte så där att det gick att peka ut enskilda detaljer.
Mer av en helhetskänsla att nånting inte stod rätt till.
En del av hennes sprallighet tycktes förlorad. Hon
pratade mer om hur härligt allt varit förut, men inte
många ord om hur det var nu. En lätt förskjutning åt
grubblerier hade inträtt. För en som inte kände henne
så väl, kunde hon framstå som framåt och käck. För
oss andra växte ett allvarligare jag fram hos den nu
34-åriga Isabelle.

Förmodligen var orsaken till Isabelles sinnesförändring
uppbrottet från Pontus, tänkte vi. Hans ständiga behov
av omväxling och uteliv blev spiken i kistan på deras
femåriga förhållande. Men riktigt så enkelt var det inte,
visade det sig senare. Problemet låg snarare i en annan
persons sätt att vara. Tydligen gällde det Pontus äldre
festkompis Edmund. Enligt Isabelle var han ett hår av
hin. För oss hade han enbart framstått som en i vimlet.

Tydligaste tecknet på att bitarna inte längre föll på plats
var Isabelles uppenbara oförmåga att planera framåt. Det
som tidigare varit hennes styrka. Aldrig hade hon dröjt på
målet beträffande sina planer. Men efterhand rullade den
obehagliga sanningen fram. För att psykiskt klara av
tillvaron just före och efter separationen hade hon fått
nån slags psykofarmaka. Och en starkt bidragande orsak
till detta var Edmunds klandervärda uppträdande.

Redan under de sista månaderna Pontus bodde på
adressen hade han gjort sexuella anspelningar
gentemot Isabelle. Efter att först rumlat runt och
sett till att Pontus fått i sig tillräckligt mycket alkohol
hade han börjat göra närmanden. Till en början gick
han diskret fram och uttalade ord med erotisk laddning.
Sedan kom han in till Isabelle när hon stod i duschen.
Efter att ha vidrört hennes bröst satte han sig ner på
en upp och nervänd badbalja och påstod att synen av
hennes tuttar och stjärtform gjorde honom rusig av lycka.
Isabelle blev mer och mer okomfortabel med situationen
och bad honom försvinna. Och hon undrade också hur
han tagit sig in i lägenheten. Olåst, hade han trynat och
till slut gett sig av.

Till Pontus kunde hon inget säga för Edmund var hans
bäste kompis sedan länge. Och i deras bekantskapskrets
var Edmund allmänt känd som en harmlös skojare. Men
när mönstret upprepade sig tog Isabelle tjuren vid hornen
och berättade hela historien för Pontus med tillägget att
han skulle kolla Edmunds blazerfickor. Hon sa att en av
lägenhetens tre nycklar saknades och att det kunde vara
Edmund som lagt rabarber på den.

När sen Isabelle träffade Pontus några dar senare tog
han fram nyckeln och sa att han mycket riktigt hittat
den i Edmunds blazer. Dessutom hade han skällt ut
Edmund och sagt att dessa vidrigheter måste få ett slut
annars skulle polisanmälan följa.

Isabelles psykiska anspänning hade upplösts och
ett framspringande leende kunde tydligt skönjas.