ni tror jag skriver om svek 

att jag aldrig kan förlåta 

inte mig själv 

jag har förlåtit varje bokstav 

av min kropp 

bröstet har en gömma som en 

plats min diktning vilar huvudet 

emot 

och ja. Jag kommer älska dig till

kroppen läggs mot torr mörk jord 

älska så att rötters röta formar 

drömmar ytterst levda 

maskar kommer tugga mig i bitar 

men vad gör just det då? 

mina texters dvala och en man 

som alla tror jag måste se ur 

annat ljus som om inte kärleken 

får vara kärlek för att den överges 

och hindrats som om den kommer 

till oss alla i särskilt utförande 

ett ljus 

visst. Thåström i en blå bil 

kamp och förälskelse på förälskelse 

det är något visst trots allt med 

sanningen den oformbara otröstliga 

obarmhärtiga ljus vi bar 

min dotter sade att jag måste åka 

till dig säga förlåt så där rart naivt 

som enbart barn uttrycker och jag 

minns hur hennes nakna vädjan 

läkte läkte mig och jag mindes 

plötsligt att vi var ett hav 

vi kommer alltid fara längs med 

vågens spets det lugna kommer 

lägga sig allt mer men vinden 

vinden den som med försiktig brytning 

alltid tar oss ur vi vippar ramlar till

reser oss förvånade över att vi 

alltid haltar till 

kärleken som viskar åt oss till oss 

den som aldrig någonsin i djupet 

kan förstås