En folkström rinner invid Kabas torn.
Dess vithet, fagra lundens pilgrimsborg:
en vallfärd mot det sanna bläckets horn

kan fästa skriftens tro i Guds försorg.
Intet lever lekmän lärdas flärd.
men delar ändock edenlängtans sorg.

Än vid bronsens klav bär hjonen svärd.
Du måtte tro att detta väsens hinna
är intet av sin forna visdoms härd.

Till den sjunde porten skall han vinna,
tvagad av ett allegoriskt mecka;
skall han med Vergilius (Gabriel) hinna,

innan elden brunnit ut, väcka
den sövda edens gud utur sin dvala
innan tidens flöde hunnit släcka

den gamla edensagans amygdala?
Inget skrivs förutan mänsklig hand;
vad annat kan bevara det sakrala?

Så vilseleds gudomlighetens band,
i beniga förflutenheters prov;
luftslottsarkitekters fosterland.

Vad vore eden utan alla rov?
Ett mellanmänskligt feberhettat tak
med alla sina mellangråa skov.