När hon summerar alla minus så lägger de sig stelt i botten av alla hennes förlåt. Med en virvels kraft inser hon att förlorade år fortfarande rispar fasaden. Hon förtjänar ingen förlåtelse men ber om den ändå. Hon har gjort så mycket fel och den känslan förökar sig likt maskrosfrön. Hon vänder sig inte till vem som helst nu och åren som sårat kan aldrig tas tillbaka. Hon vet. Hon gick vilse precis då när förnuftet släppte känslans hand. Hon skyller inte dem för detta, bara sig själv. Hon vet och det är den berömda läxan som öppnar sig på vid gavel och värkande gör ont en stund. Det är avkastningen av alla dagars minus som svider och hon förtjänar exakt det. Hon är inte bättre än den hon ville bli. Hon är bara någon som trodde att steget skulle bära. Hon säger förlåt.