Norr om naturen, i nordland
som somnat bland sollöst berg
uppstiger kulissen till jordbrand
och pyr av en fyrsatt färg.
Den delar till skogburna skyar
paletternas hettkulör
där färgernas härjning förnyar
de nattligas kamp nedanför.

Där färdas i frammarsch en främling
på solstoftsuppstånden stig
och asklagda länders lämning
som somnat i krampers krig,
och länge är det till vila
bland lutlagda motgångsland
men långt bortom bergen en mila
lockar med hemvändsbrand.

Den branden blandar med strängar
så röda, sin sinnlighet
och spelar på helningsängar
en botsång mot intighet.
Och någon är där som när dens
durpura marschmelodi
men hörs den här för en sekund ens
är den med stunden förbi.

Men,
mot milan sitter i väntan
kulissernas brandgestalt
och kastar igenom gläntan
sitt rastlösa ljus mot allt.
Där mörkret på björkport gläntat
har halvögon hittat in
men länge har ängen väntat
på motljusgestalten min.

Hur lång är min väg mot milan
där spöket mot brandrök satt?
Så långt har mitt minne i ilan
flytt genom ändlös natt.
Så långt genom stenstig lång än
bortom träsk, ovan klippors kam
men än håller häll mig stången
från ängvrängarvägen fram.

Gastar gycklar,
närhetsnycklar
gömdes i en okänds mun,
över hällen
kväljer kvällen,
hård är luften, kall och tunn.

Vila, min ilans duva,
somna vid sollöst berg,
var kvarlämnad myrlandstuva
skär genom modlös märg.
Lämna längs länder som lämnats
till synvillors ynka kiv,
de fjädrar jag ärligt ämnats
har ämnats för lämningsliv.