Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Om de gamla innovatörerna från Florens och om KGI, Universums kvanta samt världsmakt och kyrkan.


Tankar från Toscana - ur: a few words aboute life

En författare har sagt: “Florens’ lätta
och rena himmel föder vackra tankar hos människan.”
“ Jag har tillbragt några härliga dagar i Toscana. Jag skulle vilja
lefva om dem."
1906 Den röda liljan av Anatole France översatt av Hjalmar Gullberg

Det hela började med att jag läste boken om familjen Merci som gjorde att ja åter började söka mig bakåt i tiden i Italien till mästarna som Leonardo da Vinci, Michelangelo, Rafael men framför allt till den störste av skalder, Dante Alighieri. Vad som gör mig så intresserad av honom tror jag handlar om hans otroliga förmåga att sammanfläta andevärlden med den världsliga. Det handlar alltid om det, i alla fall i min värld och i min hjärna så handlar det alltid om det. Från undersökningen av investiturstriden till dagens kyrka med etik o moral som utmynnar i den så kallade dubbla ansvarslinje som finns inom kyrkans ledning. Den dyker upp i andra sammanhang idag där man vill ”balansera” makten genom att tillsätta ett manligt och ett kvinnligt kön i ledarskapspositioner, som i exempelvis i en styrelse eller språkrör för ett parti där manligt och kvinnligt beteende eller värdegrunder ska kunna vara representerade i dessa ledarskapsfigurer vilket mer påminner mig om ett barns föräldrar. Den klassiska synen och behovet av en ”mor” och en ”far” verkar bli alltmer tydligt i ett vilselett samhälle, som vi ser, tyvärr även idag, där dagisbarn ska fostras könsrollneutralt.
Det ligger något djupt i människan som art i just detta som jag inte kan släppa. Varför kan vi inte förstå att naturen har satt människan i balans medan människan hela tiden sätter naturen i obalans. Balans handlar för den delen inte mer om än att något negativt ska kompenseras med lika mycket positivt. Just detta är något som vi människor blivit experter på, att kompensera. Borde vi vi inte mer tala om harmoni istället.

Harmoni för Leonardo da Vinci
Vi är alla olika och många tycker sig finna en tillfredsställelse och/eller ett välbefinnande med att ta kontroll, sätta upp struktur och få balans på sin tillvaro medan andra bara nöjer sig med att bara vara harmoniska, fantasifulla och livliga att ta emot den kontroll som ges dem och känna förtroende för sig själva och sin omgivning.
Den första kategorin av människor strävar efter balans genom att söka struktur medan den andra utgår från en given struktur och känner harmoni.
Om man ser på orden balans och harmoni lite närmare så ser man att de kan vara väldigt olika. Eller rättare sagt så har de olika roller för vårat välbefinnande.

Ta exempelvis en bild som den av Da Vincis Mona-Lisa, där det råder en balans mellan föremålen i ramen. Om den enbart hade haft en matematisk balans och bara endast denna balans men ingen harmoni. Då skulle den blivit nästintill statisk. Både livlös och själlös. Då skulle vi saknat något som driver en utveckling i bilden. En drivkraft. En harmoni. Harmoni uppstår först då man anar en utveckling. En rörelse!

Balans
Ordet balans betyder jämvikt. Något som är i balans är också statiskt. Det drar lika mycket åt båda håll eller väger lika mycket. Att uppnå balans är inget annat än att finna den anspänning som krävs för att utföra den aktivitet som önskas utan att falla. Som att cykla utan att röra sig framåt. Balans är bra men utan harmoni som driver utvecklingen framåt är den död som en sten.

Harmoni
"Harmonik är beroende av uppbyggnad och utveckling. I varje harmoni finns ett mått av inneboende spänning, eller vilja att leda till en ny harmoni. I varje följd av harmonier finns dessutom ett mått av framåtdrivande kraft." Källa: WIKIPEDIA

Därför gillar vi det gyllene snittet.
I det gyllene snittet kan vi uppleva både harmoni och balans. Det är därför som vi finner det nästintill magiskt. Man skulle kunna säga att virveln i det gyllene snittet är en avbildning av någonting som driver utveckling framåt. Livet avbildat i sin fullkomlighet.

Såsom exempelvis Mona Lisa: Kan det vara så att Leonardo Da Vinci ville porträttera välbefinnandet i sig självt! Ett försök till att ge mänskligheten den harmoniska formen för välbefinnande avspeglat i ett människoporträtt?

Jaramald 2010
I dag kan jag inte svara på detta. Jag nöjer mig med att ha insikten i att kunna ställa frågan. Vad är balans, utan harmoni? Bara ett steg åt vänster och ett åt höger...

Denna ständiga kamp om att få ihop öst och väst, vänster och höger, samtid o dåtid. Att hela och att avpolarisera eller rättare sagt, hitta det tredje förhållandet, tror jag är en av de viktigaste saker en konstnär kan pyssla med. Att leda människan till den plats där hon så djupt känner sin tillhörighet, och vill vara, i landet mellan det konstruktiva och det destruktiva. I balansen mellan två världar där endast ”rätt etik, och rätt moral för tiden” kan skapa harmonin som helar, accepterar och förlåter. Med detta säger jag inte att det finns något som är direkt rätt eller fel, för så enkelt är det inte. Men det finns samtidsetik och samtidsmoral som inte kan bortkopplas från människans historia. Vi är ju både världsligt och andligt sammankopplade med vår historia, genom både arv och miljö. Att se detta som att varje tid föder sin sanning och att samtidigt ha med sig att det finns en djupare fundamental sanning gör människan komplex. Våra genetiska arv kan vi snart frångå, genom den moderna tekniken, men kommer vi någonsin att kunna omforma våra kulturella och andliga arv annat än på ytan. Jo, med tiden säger ni. Men är det verkligen sant. Är det inte samma längtan vi alla bär varesig vi är buddister, hinduer, judar, kristna eller muslimer? Är det inte vårt förhållande till andevärlden som just gör oss till människor, till sökandet efter det övermänskliga. Att vi ska minnas att vi tillhör något större...

Nattvarden handlar om detta, Bibeln är en sammansatt del av många författare som antyder samma saker kring längtan efter frälsning. Da Vinci har många gånger visat oss vägen genom många av sina verk. Men framförallt så har Dante visat oss hur en människas väg till helande kan ge oss bilder från andevärlden och hur längtan efter ”lycksalighet” eller frälsning som Beatrice gestaltar i egen person, kan driva en människa genom livet.

Konsten att vara människa tror jag handlar om just detta. Det är utifrån dessa filosofiska teorier som jag utgår från då jag talar om den komplexa grundidén, KGI. Kanske jag kan sammanfatta det med längtan till att bli hel, en fullkomlig del i ett större sammanhang. Eller som Jesus själv beskrev det. ”Vi är en del i en och samma kropp”. Men för att nå fram till denna insikt på ett djupare plan så krävs inte bara ett ”uppvaknande” utan även kanske, ett ”uppoffrande.”
Då menar ja inte ett uppoffrande som att överge sin samvaro för att bli munk eller nunna- (eller för idag ett mer könsneutralt ord nunnk, för att vara korrekt.)- utan ett uppoffrande av den världsliga sidan av sitt liv för att kunna hålla sig vaken som andlig och världslig varelse.

Livets sanna ljus
I så många år har jag studerat detta. Då jag blickar tillbaka på min tid med Munkarna,och med MuslimMax och PingstPastorPetra och Jehovas Bengt. Alla har de talat om samma saker.
Det neutrala Nirvana, frälsningen, befrielsen, förlösningen och återförenandet med den del av universum som vi mestadels av tiden "evighet" befinner oss i. Denna lilla tid av sprakande livsgnista som vi lyser upp Universum med i någon millisekund, drunknar därefter ganska omedelbart som en individens liv i en tid av evigt mörker så länge vi inte förstår sammanhanget. Är vi då inte alla ett o samma ljus som färdas i en våg mot sanningen. Vi människor är så inställda på oss levande som individer. Tänk om det är så att det är självaste mänskligheten som är ljuset och att vi är en del av det eviga just för att vi har förmågan att föra vidare våra upptäckter. Det kräver dock att vi försöker avstå från att utplåna oss själva som mänsklighet, vilket man idag kan tycka att lyrans alla strängar brister på. Vi lirar inte i orkestern men vill gärna ta del av musiken, men som åhörare och inte som musiker eller dirigenter.
Det är som att inte ta stafettpinnen, som att säga att jag inte bryr mig om vi kommer fram eller ej. Och det I sig är väl att motarbeta skapelsen och livets sanna ljus.
Alla människor blir väl saliga i sin tro, och vem är du att påstå att individen inte kan vara isolerad enbart med Gud, liksom nunnor o munkar? Skulle de inte utgöra Guds barn just bara för att de isolerar sig från omvärlden? Frågar ni kanske
Som jag skulle svara idag på det så skulle jag säga att de inte är en del av förkunnelsen förrän de predikar den eller på annat sätt låter sig vara sanningens språkrör. Det är först då partiklarna samverkar som ljuset uppstår. Själva som individer är vi inget annat än just universums dammparticklar fritt svävande i tomma intet.
Men då vi upplyser varandra upplyser vi också skaparen, och kvantat i våra hjärtan.




Skapa | Skriva av Jaramald VIP
Läst 40 gånger
Publicerad 2021-11-13 06:34



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Jaramald
Jaramald VIP