Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Kanske finns det hopp om framtiden, men vad kommer det kosta?


Minnenas lag

Vi överlevde krisen. Det var inte lätt, det var inte smärtfritt, det var inte utan uppoffringar, men vi överlevde. Många skulle ha sagt, och säger än idag, att det kanske inte var värt vad vi gav upp. Men det är alltid lätt att säga i efterhand, när man inte själv sitter i ödets timma och måste ta besluten.

Det var verkligen inte lätt. Det krävdes mycket lidande, mycket arbete och mycket sorg. Men vad var alternativet? Vår biosfär höll på att kollapsa. Vi hade levt över våra tillgångar i generationer, länge medvetna om att vi förstörde vår planet. Och vi blundade, eftersom det var bekvämast så. Enklast så. Vår art kan onekligen göra storverk, men är oftast bekväm, lat och ogillar förändringar. Det som får oss att må bra, det som gagnar vårt ego, det väljer vi. Kan vi skjuta ansvaret på kommande generationer gör vi det gärna. Och det gjorde vi. Generation efter generation visste om farorna, men valde att blunda, och sade med förtröstan att nästa generation skulle lösa problemet, de unga, de påhittiga. Helt i glömska över att de själva fått samma förtroende av sina föregångare. Ett arv av lättja som ständigt fick gå vidare från generation till generation.

Men några tröttnade. Åh, det fanns alltid några som tröttnade, men deras fredliga försök att skapa förändring ledde ingen vart. För tyvärr lyssnar vi sällan på de fredliga, de belevade, de kunniga, om de inte också har makt och något att erbjuda oss utöver löften om sämre livsvillkor och försämrad lyx. Men medan vårt ekonomiska system började haverera tog sig allt fler ton. De började organisera sig, revoltera, först fredligt, sedan, när makten och lagen började slå ned på dem, med våld. De kallades förstås terrorister, odemokratiska, men när ingen förändring tillåts måste alla medel tillåtas för att skapa förändring. Missförstå mig rätt, våld är alltid fel, det säger själva Minnenas Lag, men alternativet hade varit passivitet och en fortsatt tyst vandring mot vår arts, och kanske hela biosfärens, långsamma död. Vem skulle inte kämpa för sitt liv, och andras liv? För kommande generationers liv, generationer som kanske redan var vid liv och som skulle behöva genomlida krig och katastrofer som miljökatastrofen vi skapat förde med sig? Nej. Grymt och hemskt som det är, var det moraliskt korrekt att revoltera mot en förtryckande världsordning som såg de fås prestige och de mångas lättja som viktigare än överlevnad.

Till en början försökte de förstås förändra fredligt, med små individuella val. Många flyttade ut i naturen, försökte leva mer naturligt. Men utan de medel och kemiska gifter som fanns för att säkra odlingarna så slog deras odlingar ofta fel. Ju större den rörelsen blev, desto mer vildmark var de tvungna att avverka för att få plats med sina små miljövänliga, men högst ineffektiva odlingar. Många gav upp när svält hotade, andra när grödor de hade använt plötsligt kommit att tillhöra eliten via olika juridiska manövrar. Men många gav upp redan när de insåg att deras försök att värna miljön genom att gå tillbaka till äldre metoder i praktiken skulle göra mer skada än nytta. Och politiskt förlorade rörelsen mycket på detta, att de för att rädda naturen de sade sig värna var tvungna att avverka den.

Det blev uppenbart för många, men aldrig för alla förstås, att bakåtsträvan och naturdyrkan inte var rätt väg. Vi var för många för att gå tillbaka till förindustriella metoder, och få ansåg att massvält eller andra metoder för att aktivt minska befolkningen var acceptabelt. Idag vet vi att det var ett krav för vår överlevnad, att om inte aktivt, så passivt minska befolkningen genom begränsningar på hur många avkomma varje generation fick sätta till världen. Det protesteras, och det är förståeligt – instinkten att vilja prokreera är stor och inget som lätt kan styras ens med de mest välvilliga lagar. Men om framtida generationer vill ha en värld att leva på alls måste det göras. Det är så enkelt.

När demokratin, där den ens fanns, inte tillät inflytande som gav miljövärnarna någon makt, då styrande av alla läger alltid främst oroade sig om jobb, ekonomi, status och att behålla makten, så tog de till vapen. Detta gjorde dem till fiender för många, förståeligt nog. Det var inte rätt väg att gå, men den nödvändiga vägen att gå. Få vinster och framsteg i vårt folks historia har skett utan våld. Revolten slogs ned, men med sådan brutalitet och kraft att det lyckades vänta mångas syn på rebellerna. De var våldsamma, ja, men de ville bara rädda världen. Och för det började stater som kallade sig demokratiska att bete sig allt mer som polisstater eller diktaturer. Vissa saker fick inte ifrågasättas, och den gängse ordningen, även om den skulle leda till allas död, fick inte störas.

Det var fredliga rörelser som växte ur revolten som började göra skillnad. Skapandet av ekonomiska enheter styrda inte av starka egon som ville ha mer, utan av folk som ville bevisa att man kunde producera varor och tjänster som jämlikar, med ett minimum av utnyttjande av andra. Personligt förhärligande började ses som mindre glamoröst än att tjäna samhället. Ens status handlade allt mindre om att visa sig stark som individ, utan om att visa sig stark som en i flocken. Vår art är flockvarelser, och det är i flocken vi mår bäst. Vi hade bara glömt det.

Övergången var förstås inte enkel. De som hade makt och prestige och resurser skulle inte villigt ge upp detta. Med allt mer extrema metoder försökte de som hade makt att styra stater och politiker till att förbjuda dessa rörelser, eller åtminstone göra det svårare för dem att verka. Och ett tag verkade det onekligen fungera – cooperativ eller kollektiv som försökte producera varor och tjänster fann sig plötsligt ha svårt att få tag på råvaror. Konkurrensen slog hårt mot dem, då makten kunde producera mer och billigare, med mer hänsynslösa medel.

Men miljökatastroferna blev allt fler, liksom flyktingarna ifrån dem. Det blev allt mer uppenbart att det inte var hållbart, och miljörebellerna började se allt fler politiska segrar. Ibland föll de in i det gamla politiska spelet, men allt oftare började de göra skillnad.

Trots våra instinkter, trots våra svagheter, började vi som art att visa mognad.

Många kritiserade utvecklingen då många personliga friheter fick ge vika. Rätten att äga obegränsat med resurser föll först, och var kanske den viktigaste förändringen. Logiken var enkel: föreställ er att någon äger en damm som skyddar en stad från. Har då personen rätt att demontera dammen, och därmed förstöra hela staden, kanske döda tusentals? Ett annat exempel – föreställ er att en person köper upp all näring. Alla andra, resten av vår art, står inför svält. Men all näring tillhör nu denna enskilda person. Dessa filosofiska, men också praktiska frågor blev kärnan bakom Minnenas lag, en samling metalagar som styr alla samhällen på vår planet. De är mer än de primära lagar, ibland kallade grundlagar eller konstitution som de förr hette, som enskilda nationer har. Precis som primära lagar står högre än sekundära (eller ”vanliga”) lagar, och är svårare att förändra, så står metalagar över de nationella primära lagarna.

Dessa lagar bär vissa grundläggande värderingar som varje nation måste upprätthålla: ego står inte över överlevnad. Parasitiskt beteende är fel. Rätten till liv står över rätten till ägande. Och verksamheter måste vara neutrala, om alls möjligt.

Den första är kanske den mest uppenbara: individers eller gruppers ego är inte viktigare än liv och överlevnad. Förut var detta långtifrån en självklarhet – i jakten på status utnyttjades stora delar av befolkningar under slavliknande förhållanden, och krig över resurser var vardagsmat. Sådant är numer förbjudet.

Detta leder oss till den andra punkten – parasitiskt beteende. Att utnyttja andras nöd för egen vinning är ovärdigt intelligenta, empatiska varelser. Detta är nära besläktat med den första punkten, men mer på ett personligt plan. Att inte dela med sig av sådant som andra behöver för överlevnad, speciellt om man har ett överflöd, är fel och förbjudet. Likaså är lån eller byten under lag nödgade att vara rättvisa för alla inblandade parter.

Den tredje punkten handlar om rättvisa gentemot planeten och omgivningen. Att skövla miljön eller övernyttja resurser för profit är förbjudet. Vi får, som individer och som samhällen, bara ta det vi behöver för överlevnad och för att säkra grundläggande behov.

I praktiken har dessa värden format våra nya samhällen. Folk uppmuntras starkt att bo i någon av storstäderna, så att markförbrukningen minskar. Arkologi och arkitektur fokuserar på effektivt boende, där alla ska ha tillgång till enkelt boende med värme, rinnande vatten och grundläggande förnödenheter. Man får givetvis skaffa sig nya versioner, mot utbyte av äldre versioner. Mobila kommunikationsmedel är ett klassiskt exempel, liksom kläder. Vill man ha något nytt måste man byta in något gammalt. Detta för att maximera återvinning av material och resurser, och på så vis minimera behovet av gruvor, stenbrott eller liknande. Jordbruk ska, om möjligt, ske i hydroponiska enheter, dels för att minska spridningen av gifter, dels för att minska risken för övergödning av naturen, men också för att skona stora områden från att bli monokulturer som riskerar andra arters överlevnad. På samma vis ska djurprotein komma från främst odlade källor, snarare än hushållning av levande, medvetna varelser. Det sistnämnda har varit problematiskt på grund av tiden det tog att göra processen perfekt.

Så många friheter har offrats, men vi ser tydliga tecken på att vår planets biosfär börjat hämta sig. Temperaturökningen har avstannat, antalet katastrofer har stabiliserats, kanske rentav avstannat, efter bara åtta generationer sedan Minnenas lag infördes. Vi hoppas att vi med de åtgärder vi åstadkommit kanske kan se en läkning av biosfären inom de närmaste trettio eller fyrtio generationerna. Det är förstås optimistiska beräkningar, men enstaka rebeller och dissidenter åsido är världen enad om att inte längre fortsätta en stadig färd mot allas död.

Minnenas lag, så kallad för att minnas varför vi måste leva återhållsamt, har varit vår räddning. Trots allt är vi fortfarande i en känslig tid när en återgång till gamla sätt skulle vara katastrofala.

Men vi har överlevt, och om vi sköter oss kanske vi rentav kan rädda världen vi lever på. Vad är väl några uppoffringar mot det?




Prosa (Kortnovell) av Dorian Ertymexx
Läst 38 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2020-07-01 01:32



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Dorian Ertymexx
Dorian Ertymexx