Frihet under ansvar,
Är en likhet så glasklar,
En motsägelse som alltid ska,
Skära sig likt den dikotomi,
Jag inte klarar av.

En gång formidabel,
Jag var, men krav och ideal,
Som till mig gavs,
Var slag efter slag,
Som på mig slängdes
Till enkom skuggan fanns kvar.

Vetskapen om att jag inget får,
Ska jag äta så får jag trotsa Guds lag,
Och det som behövs tar, imorgon,
Liksom igår författas inte en enda,
Trevlig rad.

Jag var en rar karl,
Som blev ett vrak,
Halvvägs ned i min grav,
Ett tag jag, så beslutades,
Rakt av att mandrom ska,
Sig uppåt ta,
Där stod väktarna och på vapen bar,
”Ned i graven igen, nu är du klar!”