Åter rämna dagens port inför stadig natt;
träet spricka och flisorna falla,
och på insidan vänta nattens ögonskatt,
en själaton av melodi att hjärtat kalla.

Bortom brus, bortom bergens himlahav;
bortom trasig bön och brustet ben,
där vila tryggt den skatt som hjärtat gav,
på ömsint siden med en kind ack så len.

Över natten härska Afrodites slöja;
blodröd bunden av beundrans ballad,
där själar sina röster tillsammans höja,
och väntar i vinden likt vackra rosenblad.

Och hår av guld bilda vilda floder,
som fylla sängens mjuka tron,
likt en hyllning till jordens moder
och glöden i hjärtats elddon.

Hör måntrumpeter ljuda över öppna fält;
där dröm och dimma dansa i daggen än.
Hör stjärnklang spela i himlen parallellt
en sällsam sång för dig mitt hjärtas vän.