I tystnadskulturen gror ensamheten när själen krampar i koma och fåglarna är vettskrämda och har slutat att flyga och sjunga. De ständigt överlyckliga trygghetsnarkomanerna vägrar att tänka på riskerna med att leva ett så förkrympt och torftigt liv. Kärleken sover en tung och djup sömn i vilken drömmarna är kristallklart euforisk, tomma och meningslösa. De vuxnas godtycklighet, förställning och svek bränner av ångest och besvikelse i barnets konstanta förhoppningsfullhet. Pappa har misshandlat mamma. Hon har inte sagt ett ord på fem dagar. Brorsan håller på att riva BUP och hans läkare går på lugnande med ett annalkande skeppsbrott i huvudet. Syrran säger aldrig någonting men är besatt av att anlägga skogsbränder. Hennes genomsnälle farfar har förgripit sig på henne sexuellt i sju år sedan hon var tio år gammal. Pappa har börjat att sjunga igen så alla väntar bara på den katastrofala explosionen, skräcken och apatin.
Solen är svart och syrran hugger sig själv med en sylvass kniv så att blodet sprutar, men vem bryr sig det är ju sommar med Ernst på TV och hela Sverige är välorganiserat, tryggt och lyckligt och inget ont kan inträffa. Tänk vad underbart skönt det är att leva och att vi alla har varandra. Livet blir vad man gör det till. Sluta skyll ditt dåliga mående på din omgivning och börja i fridens namn att tänka positivt och optimistiskt för du vill väl bli psykiskt frisk?
Sjung halleluja sjung halleluja sjung halleluja!