Jag borde nog sluta att skriva sonetter.
Det blir bara löjligt och simpelt till slut.
Jag har nog för längesen tappat mitt krut
men fortsatt stoltsera lik tuppen som sprätter.

Jag vet, att jag borde bli mera poetisk
och mera benägen att spränga mitt skal.
Min dikt borde fyllas av lustar och kval
och sluta att framstå så torrt teoretisk.

Men går det att sluta att fortsätta sjunga
på jambiska fötter sonettens idé?
För lusten att dansa och tralla och le
har gamla och kloka som när vi var unga!

Så därför försöker jag här anapesten,
en släkting till jamben, en sann optimist.
En upptakt förnyar allt gammalt och trist.
Men gör den egentligen skillnad, förresten?