Onda tankar, kastar ankar,
tusen går de, överbord,
och dess vreda andar vankar
i min midja, jämns en jord
som är till för dem som flyter
kring i ytans bubbelfärd,
medan jag med knothand knyter
ankartross till huvudgärd.

Rycker jag mig fram till brotten
i min kedjas levnadslänk
drar den helad snart mot botten
långt från havets blånadsblänk.
För var bit av frihet vunnen
är en länk snart återfunnen
i min sköra skaparskänk.

Fjättrad mot min havsgravskedja
drar jag cirklar kring mitt självt
och i rundgång hörs jag bedja
mot dess inre cirkelhälft.
Men det blir ej jag som vänder
dragkamp mellan egna händer
och jag tror, om länkar bryts,
tusen tyngre återknyts.