Kumlinge åter
Den gröna vattenkannan och den vita mjuka stenen det blå som tävlade med de vita molnen och så solens strimlor över den svenska kyrkogården
hon som lyssnade på de andra hade väntat 13 år på att besöka den kvinna hon älskade som livet självt
hade älskat en människa i sitt liv och om honom skrev hon ännu den gifte den med dundrande karriär boende i Finland
om tungan kunde fås att gå i bitar hade hon låtit det ske denna sommardag i Farsta
men det är så mycket med livet hon insett ligger bredvid så mycket oförklarligt som smärtan i att aldrig upppevt den
när spjutet vrider om tarmarna så pass att själen svajjar tårarna bränner så att självmordskandidaterna kan förstås
ja då kryper själva livet fram på knä så innerligt nära och verkligt att där bor en skönhet ingen någonsin kan vilja vara utan
hon önskade förstå och förstod så innerligt väl hur just hon var
den nyfikne. Den aldrig fege den räddaste av alla. Den av jord kommen
människan.
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 124 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2020-07-05 01:51 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |