Så kom den där sköna hälsande kraften
vandraren utan släp
Den stannade vid den kullfallna enen
vinkade – sådant knep!
Doftande blad och vittrande hällar
stämde i jublet in
Pilfinken gick i trans nära boet
sjöng Hör, nu är jag din!

Om laven var gammal, torr som ett papper
föll som en bark av kork
så hördes dess suckar knappast av någon
utom av stubbens sork
Örterna hade torkat till stelhet
ville nog prydnad bli
ståta i vas vid träbodars fönster
kalla sig potpurri

Och där, bortom poppelns silverne grenar,
glimmade fin kristall
på bord som var grått och rankigt av ålder
kämpandes att stå pall
Glasen i fråga längtade att bli
fyllda med ädelt vin
Kärleken gick förbi med sin lyra
letandes melodin

När vinden fick tag i lindukens fransar
stannade glasen kvar
Förvisst hade de just då kunnat trotsa
stormar som skogar tar
Inte ett stycke fick gå till spillo
varför de aldrig föll
trots sina nätta slipade fötter
utan sig upprätt höll

Vid aftonens svalka stillnade leken
Finkarna gick till ro
och marträdens stammar upphörde med att
lystet varandra gno
Tallar och popplar slutade vaja
enen blev silhuett
Kärleken gick förbi med sin lyra
blott som om inget skett.



3/7 2020