Det regn som hörs viskar på ett språk 

du har snubblat och tuberna mot naturens 

små varelser står kletigt uppradade 

ditt badrum stinker av tristess 

din fru består av häng och höstens löv 

har ännu inte börjat byta färg 

Här är som vanligt. I en plötslig bild trycker 

någon jätte in sin stora rumpa genom 

badrumsfönstret och fastnar 

i ett skruvstäd dallrar delar av rumpan 

            det är en kvinnas 

Allt oftare blandar sig skrattet in mellan 

mina livsval och du liknar allt mer en 

borgerlig variant av en myra 

om tiden producerade allt fler fingrar 

hade pekfingrarna samlats till en krans 

hon den hängande tar i med all 

kraft för att förmå publiken att 

tro att det var oundvikligt 

att hon var ett val som andra 

lika betydelsefullt som de övriga 

Rumpan syns mest inifrån och barnen 

har klätt den med tandkräm 

på söndag ska de träffa de andra i 

rum där luften redan tagit slut 

Här är som vanligt. Ni är just så. Ni 

andra. Alla utom jag. Ni andra.