Hon förklarade genom att ändra på klockan med tänder och fingrar.
-Tänk dig, sa hon, att jag påstår att klockan är tre, på eftermiddagen, som ni väl säger, och inte tio på kvällen.
Hennes klocka såg dyr ut. Visarna nu på 12 och 3.
Hon var ryska, men så långt ifrån rysk man kan vara, sa hon.
Hon var påträngande, vi hamnade nästan alltid bredvid varann. En bra kväll hade börjat behöva hennes närvaro. Tillvänjning.
-Vad är den nu? I otidzonen?
-Dags? Vill?
-Vill du?
Hon blinkade med hela ansiktet så att lite saliv rann ner på hakan.
Jag tittade inte på klockan när vi gick.