Jag föredrar att inte ha något kvar att förlora, så när solen sjunker ner mellan bergstopparna och natthimmelen gror och täcks av triljoner blinkande stjärnor, då ska jag finna mig i den tidlösa tomheten och knäböja inför universum, försona mig med det tomma mörkret jag ignorerat, utelämnat åt världen redan i unga år.
Sedan ska jag fortsätta vandra vidare, något i stil med en hemlös luffartyp och hålla mig belevad, sann och gedigen, aldrig fördröja mina besök.
Men hänge mig åt vägen, den långa vägen.
När jag gått mina mil, strövat, älskat, blivit avvisad, förhoppningsvis hatat färdigt, blivit tillrättavisad och sett människors fulaste ansikten samt allt det vackra så ska jag stupa för gott.
Min fader kommer sedan att komma och leta efter mig i ödemarkerna och plocka upp mig och släpa hem sin sons såriga, trasiga små fötter...
detta när allting är sagt och gjort, då livsandan återvänder till himlaljusets fader.