sorgen ilar längs mina nyckelben
som iskallt vatten drar det längs mina axlar
jag tar ett djupt andetag och kniper alla muskler
i mitt ansikte
tårarna kommer som om det var ett illamående
kräkreflexer för framtvingad vätska
jag gråter som om jag vore fem år gammal
för ingen har dött
i själva verket vrider jag mig i sorg
över hur patetisk jag känner mig
hur liten och obetydlig
och det är som porr för mig
att framkalla denna självömkan
tårarna är inte spya de är orgasmer
utlösning från ett inre kli
som om jag i själva verket onanerade
knep mitt underliv och exploderade
denna gång i tårar
men kroppen är ett och samma
och all vätska delar samma källa
jag består av så mycket vatten
att jag skulle kunna drunkna
ett självmord att föredra
men istället kommer jag och kommer
och nästan där blir jag avbruten
jag ger mig själv en örfil
”om du inte slutar gråta nu så kommer
du gråta till din dödsdag
snacka om en självuppfyllande profetia”
det svider på min kind och jag börjar tänka på
barnaga
kanske finns det något i det ändå
jag försöker lugna ner mig
låta trosorna sitta kvar
låta huvudet sänkas i kudden
kroppen i madrassen
jag måste släppa det här
jag måste överlämna mig åt ödet
släppa detta giftiga narrativ om
kärlek
jag är värd att älskas?
är jag det?
av Gud möjligtvis,
men varför dör alla hans barn?
jag slutar gråta nu
för mitt huvud är matt och tomt
natten är snart här
och någonstans måste jag
släppa
släppa den här jävla incidenten