Sen när allt är över, lova att ni minns mig.

Så som jag vill att ni ska minnas mig, leendes med blommor i håret sittandes på min tron av vissna blommor och döda grenar.

”Varför sa du inget?”

Varför sa jag inget? Jag försökte skrika, men mina ord bildade endast bubblor under ytan på ett evigt hav.

”Varför kom du aldrig och pratade med oss?”

Jag försökte, men varje gång jag försökte ta mig fram snubblade jag bland rötter på en evig skogsstig, och när jag ropade efter hjälp trasslade mina ord in sig med vinden som susade genom träden.

Men det är inte det jag menar, jag vill bara att ni minns mig. Som jag är och som jag varit.

Glöm inte bort mina dåliga sidor.

Hur jag frenetiskt brukade bita mig i läppen tills det bildades märken.

Eller hur jag ibland sliter bort skinnet på mina tummar.

Det är okej, jag vet att ni vill väl.

Men var inte rädd lilla mås, min resa är inte över än.

Den har precis börjat och jag lovar att jag ska ta hand om dig.

Jag vill ingjuta dig i min trygghet och låta dig se världen med mina ögon, för den är faktiskt inte så farlig.

Har du någonsin sett hur våren vaknar till liv?
Har du någonsin sett hur haren fångar dagen klockan 05:43 varje morgon?

Kommer du ihåg hur havet luktar en förmiddag i juli?
När fiskarna dansar på havsytan?

Minns du hur hösten ivrigt tränger sig fram och får alla träden att brinna av klara färger?

Kan du känna smaken av vintern?
När snön lätt faller ner och landar på dina mjuka ögonfransar?

Det gör jag.

Och bara en sak till, när allt är över, lova att ni minns mig.

Det är inte över än, men glöm aldrig ert löfte.