Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
William


Människor jag försökt att älska 6

Vi gjorde slut veckan innan alla hjärtans dag. Inte för att vi någonsin firat dagen, så det spelade ingen större roll, men jag hade precis börjat på jobbet och berättat för kollegorna om min sambo. Jag och min sambo var på semester i Spanien, sa jag. Jag och min sambo sparar till en lägenhet i Uppsala, sa jag. Det hade känts vuxet. Min sambo och jag har gjort slut, hade jag inga planer på att säga när jag kom tillbaka måndagen därpå. Kände mig matt av tanken på att frågan skulle komma upp som ett artigt konversationsämne från en kollega som inte alls ville höra om mitt privatliv. Som jag inte ville dela mitt privatliv med. Jag som nyss känt mig vuxen nog att kunna bidra i arbetslivet kände mig genast som en tonåring igen. Vad gör jag här, tänkte jag. Och vad gör jag egentligen nu?

Det var det första jag sa när vi gjort slut. Vad gör vi nu? Vi satt i studentlägenheten som var min men också hans och tittade på varandra. Han satt i soffan, jag satt på golvet i dörrkarmen, redo att fly från känslostormen som aldrig kom. Jag hade kommit hem en fredagskväll och sagt att jag ville göra slut. Egentligen sa jag inte alls det. Egentligen började jag bara gråta, men det behövdes inte mer än så. Han var redan med på noterna, hade bara gått och väntat på att jag skulle ta steget så att han slapp. Det sa han såklart inte. Han sa att han hade velat vänta tills jag skrivit klart min masteruppsats eller mådde bättre eller något annat, och sen hade det plötsligt gått nästan ett år. Så jag behövde inte säga någonting. Han sa att han skulle köpa en lägenhet, och två veckor senare hade han flyttat ut. Snipp snapp slut så var vår tid över och inget kändes längre givet, alla framtidsplaner vi byggt upp plötsligt raderade. Kvar satt jag på golvet med känslan av att vara helt och fullkomligt tom.


Jag började packa ihop finporslin som vi ändå aldrig använde i flyttlådor. Letade lägenheter i Stockholm och försökte känna att jag hade kontroll över tillvaron. Vid varannan kopp fick jag pausa i kökssoffan, försökte andas genom gråten som gång på gång sköljde över mig. Det trängde ljud djupt inifrån maggropen ut ur mig och genom kudden och säkert grannarnas väggar med. Jag fick svårt att andas, la mig på smulgolvet i köket och tänkte att någon gång måste vattnet sina. Men för varje gång det lättade sköljde det över mig igen. Mamma sa att det inte var någon fara, att hon minsann hade en femtioårig kollega som var singel och stormtrivdes med det. Jag skrattade åt mammas övertygelse om att jag alltid skulle vara själv. Grät lika fort av samma tanke igen. Till sist ringde trygghetslouise upp mig.

”Hur kan jag vara så ledsen över något jag valt?” frågade jag med barnrösten. Hon skrattade åt mig i luren.

”Vad trodde du att du skulle känna? Det är klart att du är ledsen. Något annat hade väl varit sinnessjukt.”

Trygghetslouise pratade på i andra änden tills gråten till sist gav med sig och jag somnade som om hon fanns precis intill. Sen sov jag tolv timmar i sträck. När morgonen kom följde en ny känsla med. En känsla som sa att om man är tömd på livsplaner så är möjligheterna oändliga. Horisonterna är dina att upptäcka. Du kan göra precis vad du vill nu. Omvärdera vad det är du vill. Jag hörde Stockholms gator ropa. Vad väntar du på.



Vi hade kommit överens om att han skulle bo kvar tills han fick flytta in i sin nya lägenhet. Hans gamla korridorssäng stod kvar i förrådet och vi hade ett extra sovrum att ställa det i. Förnuftigt resonerade vi om att vi knappt skulle behöva se varandra om vi inte ville. Jag tänkte att det kändes nästan likadant som innan vi gjorde slut. Känslan stack i magen.

När han kom tillbaka från sina föräldrar första gången efteråt så var han ledsen och nedstämd. Ville prata genom, känna efter, gräva ned. Jag hade redan tagit möjlighetskänslan och byggt en rustning runt kroppen. Oförmögen att möta honom i hans känslor, redan redo att springa vidare till nästa, precis som många gånger förut. Min självupptagna barnröst sa att jag bara hade ansvar för mina känslor, att jag bar mitt eget kors, inte hade krafter nog att ta hand om hans. Han stängde in sig på rummet för att gråta i fred.

Snart nog fick jag reda på att han börjat träffa någon annan. Innan eller efter var inte helt tydligt, och jag kände hur högen av saker jag aldrig märkt började torna upp sig framför mig. Kände mig mer och mer övertygad om att jag alltid skulle sakna insikt, förblindad av den ouppmärksamhet som bara introspektiva självupptagna nervösa människor förstår. Hon var några år yngre än mig och fortfarande aktiv på studentnationen som han och jag träffats på en gång i tiden. När jag visste vem hon var dök hon plötsligt upp i foton, kommentarer, minnen med honom sedan flera månader tillbaka. Full av fart, levnadsglädje och fest. I den nya skuggan var jag gammal och tråkig, jag såg det själv i spegeln. Såg flickvänsbilden skifta till en person jag aldrig velat vara, men ändå på något vis vaknat upp och varit. Hon som avstått, som hade lämnat honom ensam i allt han fortfarande ville göra. Tvingat honom att göra det själv eller inte alls. Så när gemensamvännerna noterade att det fanns uppenbara överlappsrisker så kunde jag inte klandra honom. På alla sätt och vis förutom det faktiska så kändes det som om vi inte alls hade varit tillsammans på väldigt länge.

En gång hade jag skämtat om att det kändes som om han bara var en inneboende i lägenheten. Jag åkte hemifrån tidigt och la mig innan han kom hem. Han sov om dagarna och stannade ute tills morgontimmarna. Ibland kom han inte hem över huvud taget, hade inget jobb eller någon tillvaro att bry sig om. Jag vaknade ensam i sängen och visste inte om han levde. Orkade inte alltid höra efter. Men när orden flög ur mig såg han på mig med sina stora, sårade ögon, och jag bet mig i tungan. Jag saknar att ha dig hemma, hade jag valt att inte säga. Det spelar ingen roll om du kommer eller går, anar jag att han hörde.

En dag slutade han att kyssa mig. Han försökte hävda att han nog höll på att bli sjuk, och sen bäddade han åt sig själv på soffan. Hostade oövertygande i armvecket. Jag försökte prata med honom om det ibland. Hur närheten försvann alltmer som tiden gick, hur jag nekades vid varje försök att krypa tätt intill. Min kropp kändes först utsvulten, frustrationsfylld, förnedrad. Sedan var det som om den helt glömde bort hur längtan kändes. Vid varje tillfälle fanns det ett svepskäl. En rationalisering hos honom och hos mig. Såhär i efterhand var det nog lätt att se, om jag hade velat titta. Om jag hade orkat. Så när han berättade om Den Nya Flickvännen kunde jag inte låta bli att undra hur mycket mer som hänt i honom som jag hade valt att inte se. Om han hade känt sig precis lika ensam som jag hela tiden.


Jag tänkte på den där boken tillsammans är man mindre ensam och hur det verkligen inte är sant. Att vara ensam tillsammans är värre än att vara själv. Varför skulle någon annars göra slut.



Någon kväll innan han flyttade ut satt jag i soffan och såg på TV. Han frågade om det var okej att han slog sig ned bredvid, och sen satt vi där som om inget egentligen hade förändrats. Han frågade om jag ville ha en kopp te och jag sa ja tack älskling på ren rutin. Oförmögen att anpassa mig till det abrupta i ett avslut. Från en sekund till en annan ska man återgå till artighetsfraser och främlingsspärrar. Det tar tid att lära om. Jag undrade vad som hade hänt om vi hade gjort det tidigare. Orkat bryta upp. Kanske hade det inte spelat någon roll. Jag frågade honom när han visste säkert, när han hade blivit övertygad om att vi inte skulle hålla. Han sa att det var när jag bokat en resa själv till Bryssel över vår treårsdag.

”Det hade jag glömt”, sa jag, osäker på om jag skulle skratta eller gråta.

”Det sa du då med”, sa han, som gråtit nog redan.





Prosa av pleasant street
Läst 223 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2020-07-08 02:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

pleasant street