Kerstin sitter på bussen. Där framme ligger kyrkogården! Hon trycker på stop, känner sig lite busig och samtidigt förväntansfull. Idag skall hon leta upp graven där hennes bror ligger begravd. Äntligen!
Kerstin var bara sju år när han föddes. Hon har längtat så efter honom.
Minnena är kvar än, efter över 60 år.
Hon drömmer sig tillbaka:
Telefonen ringer, far svarar. Hon och hennes yngre bror är i köket. Hon hör att det är något viktigt för fars röst är annorlunda och tystare än vanligt.
Far har "allvarsminen" på. Han kommer och sätter sig på golvet, hos sina små.
Håller om dem och harklar sig.
- "Lillebror är död", säger han.
De gråter alla tre. Far har aldrig suttit på golvet, tillsammans med dem förut. Det känns högtidligt och konstigt på samma gång. "Kan barn dö?" Far försöker förklara. Hans röst bär inte.
Sen kom mor hem. Allvarlig och blek. "Mor, jag har sparat en bit spettkaka till dig, här på en hylla i skafferiet.", säger Kerstin. Mor vill inte ha. "Ät den själv, jag är ledsen och jag har ingen aptit." Mors tårar droppar.
"Mor, du har ju oss." säger Kerstin. Mor hör inte. Hon är blek och liksom inte närvarande. "Det är inte detsamma", säger mor. Och det är ju inte detsamma, det förstår Kerstin.

Dagarna och veckorna går och mor började bli sig lik igen.
Då kommer en räkning med posten "En liten vit kista". Mor blir ledsen. Igen.

Under alla år har Kerstin undrat var
lillebror har sin grav.
En gång tog hon reda på att det var vanligt att barn som dog på sjukhuset begravdes tillsammans med någon annan och fick ligga i samma grav, anonymt, i de fall inte föräldrarna hade möjlighet att begrava barnet hemma. Hon öppnar den knarrande grinden och går in på kyrkogården för att leta.
Många tankar far i huvudet, ungefär samma tankar som hon tänkt många gånger förut:
"Tänk om du fått leva, Klas. Undrar om vi hade varit lika varandra du och jag. Jag borde haft en blomma med till dig ", tänker hon.

Ibland har hon fantiserat om att han inte dog. Han hade blivit nöddöpt hastigt, utan mor...Klas Anders.
Mor hade aldrig fått se honom.

Tänk om han lever!
Hon har pratat med Evert om det,
han har inte heller glömt bort bror.
"Ja, jag tror han lever", har han sagt
"En gång mötte jag honom i korridoren på sjukhuset".
Vi pratar om vår bror, som vi kunde haft. "Han var lik mig, han där i korridoren...doktorn tog nog hem honom och uppfostrade honom som sin egen..."

Kerstin går längs gravarna på kyrkogården. Hon vet inte riktigt var hon ska leta. Hon vet att han föddes i januari 1957.
Ingen gravsten har har det datumet.

Till slut hittar hon en liten gravsten
på vilken det står "Vår ängel Elisabeth född januari 1957
död januari 1957"
Kan det vara här han finns?
Hon bestämmer att här är det och går för att köpa en bukett blommor att lägga där.

Det kommer en man gående på kyrkogården. "Vad han liknar far",
tänker Kerstin.
Hon hör en kvinna ropa: "Klas, kom ska du få se Annys ros blommar."
Kerstin svimmar nästan.
Anny, så hette Kerstins mor.

Sen kommer hon på att hennes mor finns ju inte på den här kyrkogården.

Det känns bra när hon åker bussen hem. Hon skickar ett SMS till sin bror: "Jag kan hälsa från vår bror, jag tror jag har hittat hans grav."