Jag är inte längre den jag var.
Varför inte genast byta till gåriktiga skor
som passar min Emmausvandring
och min ensamhet som långdistanslöpare?

Ryggen lätt framåtböjd på Guds åker,
där verkligheten är viktlös och gödslad
av alla redan döda pilgrimer
som rosslande andas genom gräsens rör.

Hur länge är man den man var?
Uppkrupen i min döde morfars fåtölj
gjuts min egen mask i det ofrånkomligas gips
med mina utgångna lågskor gapande på golvet.

Jag är inte längre den jag är.
Vägens alla månljusa diken och trolösa steg
gör mig svankryggig i mitt maraton.
Vägens namn är att grundligt ta miste.