FÖRORD

Systematiska studier av litteraturens
natur,som i teoretiska ordalag i avsaknad
av substantiellt värde,hänger sig mest åt
kritiska och spekulativa värderingar,
av heterarkisk natur,där humanioras
discipliner av solida kunskaper,
är oavhängiga den disposition hierarkiska
förhållanden i en bestämt villkorad genre
förvaltar,däri vad som är litteratur närmast
är en teoretisk omskrivning i dess
diskrepans.
och hur det är,
är tydligen upplöst i motsägelsernas
relativiteter.

I.

Litterata läsare !
vilka inte förknippa hjärtats poesi
med intellektets,eller låta sin begåvning
bedras av könet,upphöja därmed sina
ambitioner till högre dimensioner,
som endast en mästarens ärovördighet
äro bemäktigad.

När en narratologisk exkursion
utvärderar den nutida poesins livmoder,
tarm och hjärtefrågor,
finna den poeternas tarm och könsstön,
utgjuta sina respektive kiss och bajspoetiska
avföringar att mäta sig med varandras
utsöndringar av avdunstningar vars stank
väl tilltalar den villkorade parnassens eliter
av den tämjda och förstelnande intelligentian.

Och som på grisarnas vis trängas i flock,
att gnida sin skit emot varandra,
och likt byrackor lukta på varandras odör,
där bak,ingen väldoftande poesi tilltalar.

II.

Att sålunda göra poesi av civilisationen
innebär en teknisk disciplin,av de villkorade
satsernas programmering,
där poesin aldrig blir sig lik,
från den tid då den var naturligt spontan,
utan teknologisk akrobatik.

Den nerv och dess själ av det svarta blod,
som med örnfjädern doppad i bläckhornet
utljöt,på pergamentpapprets bräckliga yta,
allt som svunnen tid är förbi.

III.

Den anglicism som spridas i andra språk,
medför enbart en falsifiering,trots en empatins
hermeneutik,i dess antites
av slutsatsernas teoretiska generalisering,
vilken inte är lika med
den praktiska generaliseringen,
oavsett likartade förenklingar
i dess slutledningar.

Men med en intersubjektivitet grundad
på en hypotes som tänkt realitet,
är ingen realistisk realitet,
utan en deduktiv metod.

IV.

I den hyperbola litotes av paradoxer
som likaledes kan omvandlas till en
litotes av den "hyperbola" betraktelsen
som därmed ställer bådas argumentation
I en "Pro el contra" position, där endast
ett" probatio evidentia " åtföljd av ett
"Refurtatio"avgör dess logos evidens,
där all annan överflödig resonans,
utgörs i avsaknad av logisk argumentation
och resulterar endast i ett planlöst sladder
och pladder av munhåleorerande,
som för att påvisa sin egen existens.

V.

När så Ethos ! Pathos och Logos ägnar sig
åt en trekants retoriska sammankopplingar
I meningsstrider om vem av parterna kan
uppnå kraftigaste ordorgasmen,
i sina retoriska orgiers argumenterande
juck och motjucks flöden,
bevisas efterhand av dess kreativitet
I praktiken men aldrig i teorin.

VI.

Rättfärdige barn av en ny tid !
från ett förvirrande tidevarv,
men med både svärdet och pennan
I sin makt,

giv parnassens kollektiva nepotism
något nytt att betänka och frukta,
som en sanningens dolk i samvetet,
däri pennan undertecknar domen,
och svärdet verkställer denna.

Med vittnen av blankpolerade skallar,
tömda och tomma,
dödskallemonumentet av mänsklighetens
genius fullbordats,
dödsdömda från sin födelse,
vilket bereder författaren outsäglig
njutning av att hans skrift förfört
anständiga intellekt,
både bakifrån och framifrån,
invändigt och utvändigt.

*Notarius publicus/Sten Wiking