Två kroppar vid ett bord där 

vinden drar längs de bara 

benen. Dukens kanter degknyten. 

Om du inte vore så levnadsglad 

orden slitna och hon undrade för ofta 

blicken som sökte molnen hur kunnat slå 

kroppens ägare mot mark, 

Trött på covid hanteringen, tävlingen, beslutade 

sig avmätt. De var såna. Måste kritisera. 
Dramatisera. Sätta diagnos, etikett, känn

si känn så. Gränser för än det ena än det andra. 

Allt med rubrik covid blev som stopptecken, röda 

markeringar i kant som vi och dem. 

Att urskilja. Viktigt. Förstå när slaget varit, människor 

passerat. Framtiden. 

Det formades döda piskrapp längs berget och det 

dödliga frättes av regn och tid. Skåran fördjupades 

eller doldes av mossa. 

Rummen vi föds i perifert 

minnet skakar oss i omgångar 

liv och verklighet. Vi övar de vackraste 

svenska visorna i bilen och hon får 

härma mig i sekvenser tills den ljuva 

femåringen kan varenda ton av Taube. 

min stolthet går att mäta. Begåvningen 

jag sparar längst längst inne den som 

formligen bär mig fram i den vidsträckta 

del jag döpt till vardag. Faran dinglar där 

i botten av mitt skärpta jag likt affischen 

från sjuttiotalets toalett kring fostran av

barn. Mina drömmar som inte får läggas 

på ett barn, de olevda. Stoltheten som trots 

allt lever livet längst in. 

Jag fuktar framtiden med modets segel 

din gestalt vars huvud sticker upp just 

i kanten av en uppstickande glädje 

andas jag in. Med allt försiktigare acceptans

kärleken ler i kaskader mellan grenar